Spiken blev nästa anhalt där vi fick tvätta några tvättmaskiner, promenera och titta i bodarna, spela minigolf, geocacha och äta pizza. 


Morgonen därpå så rundade vi öarna och fär stod det i all sin prakt, Läckö slott. 

Utsikten från aktern på båten. Inte något att klaga på. 

Barnen gick på skattjakt och spökvandring på slottet. Sedan var det geocaching på schemat. Den ena slutade in i en hemlig grotta under slottet. 
Ett soldränkt slott. 

Ett slott i natten. 

Vi fick påhälsning ända in i luckan ner till båten. Hon ville inte gå ut fast Henrik sköv ut henne med handen. 


Barnen fick locka ut henne med bröd till bryggan. 


Sen tog vi en sväng till Hällekis. Tanken var att hyra bil och ta oss upp till Kinnekulle och sedam vandra för att kolla på fossiler. Tyvärr fanns ingen bil utan vi tog en promenad för att bunkra lite mat. Därefter vände vi skutan och styrde mot Laxhall. 

Snäll mamma som man är så fanns det två legosatser gömda på båten att sysselsätta sig med. Detta var en stor glädje för barnen. 





Till slut anlände vi Laxhall. Nya fina bryggor att lägga till vid. Fräsch toalett och dusch. Tyvärr så låg vinden på lite illa. Den gjorde att vi fick några nätter med orolig sömn. 

På onsdagskvällen på Laxhall var bord bokat på restaurangen. Räkfrossa för de vuxna och pannkaksfrossa för de små. 
Torsdag efter frukost så packade Bäckströms ihop för att närma sig hemmet och lämnade oss själva på Laxhall. Från att vara elva personer blev vi nu bara sex stycken kvar. Det blev allt lite tomt och konstigt. Nu skulle vi stå på egna (sjö)ben. 


Sista natten på Laxhall så avtog och vände vinden vilket gjorde att vi blev skyddade av piren och fick en lugnare natt. 


Torsdagsmorgonen blev det en välförtjänt sovmorgon, vaknade 10.20. Känns att man sov lite föregående natt. Efter frukost vände vi båda båtarna som innan stod förtöjda med fören mot bryggan. Med aktern mot blir det lättare att gå av och på. Därefter tog vi en promenad till restaurangen på Luröbryggan och åt lunch. 


Stånguddens fyr. 


Därefter körde vi geocaching. Det är att leta gömda "skatter" och registrera dom. Barnen gillade verkligen att leta. Totalt gick vi över en mil idag. Inte mycket gnäll trots lång sträcka. 


Väl hemma så åt vi kvällsmat och varvade ner. 

Fredagsmorgonen var ännu en sovmorgon. Mysfrukost tillsammans. Halvtaskigt väder, därför kröp vi tillbaka i sängarna och läste deckare och andra böcker. Till lunch grillade vi hamburgare. Sen blev det en promenad till linfärjan för att kolla utsikten och ta en sista geocach. Blåsigt men barnen drog färjan på fullaste allvar.  Barnen har fiskat på kvällningen och vi har grillat. Ikväll visade sig solen och värmde gött under kvällsmaten. Underbart med lite sol mellan alla skurar. 



Idag var det upp med raska fötter för att äta frukost innan Luröbåten skulle anlända med Conny och Anita. Äntligen kom de, fullpackade upp till öronen. Helt otroligt vad en båt "sväljer" saker. Finns otroligt mycket packutrymme. Idag så blev det namngivningsceremoni. Båten fick namnet YOLO, you only live once. Passande namn tyckte vi. Man lever bara en gång! Varför inte fånga dagen och uppleva båtlivet. Namnet skålades in i bubbel. På kvällen grillades det i kvällssolen. Alla kröp ner tidigt i säng för imorgon kastar vi loss mot nya äventyr. 



En sista solnedgång på Lurö. 


Under helgen som varit så tog vi en långhelg med båten. Det gick galant och det gick åt skogen och det löste sig. 



På onsdag kväll styrde vi ut från Heden på vår färsta "riktiga" resa med maten packad och planerad övernattning i båten. Vi anlände Nabben ca 21.00 och lägger till utan missöden. Vinden tilltog och första natten blev det inte mycket sömn. Nya ljud, oro över knopar, sidvind som gungar oss till orolig sömn. Vattnet som smäller i båten. Så många gånger har jag nog aldrig tittat ut genom ett fönster under en och samma natt. Vi är heller inte sjösjuka direkt har vi konstaterat. 






Torsdagen var det fortfarande väldigt blåsigt under hela dagen. Grillning och promenad runt Nabben med Bäckströms. Inser flera gånger under dagen vad som fattas oss och båten. Mycket man inte tänkt på (potatissticka, plastfolie, ugnsfolie, plastpåsar). Problem är till för att lösas. Camilla åker hem för att jobba. Under kvällen mojnar det men natten fortsätter vara blåsig. 

På fredag hade blåsten minskat lite och det var behagligare i luften. Denna dagen började jag oroa mig för att "bajstanken" kanske började bli full. Henrik suckade lite lätt och tyckte nog att jag var nojjig. Men gå ner och titta då. Det gjorde jag, lättade lite på skruvlocket. Den panik och känsla som uppstår när bajvatten sipprar ur. Bäckström son uttryckte det så här: "De juktar skunk i ejan båt! Va haj du jott?" Jo du lille vän. Jag ville bara veta hur mycket bajs det fanns i lådan...och den var skitfull!

HAHA! Nu kan jag skratta men inte då!

Där och då beslutar vi att hämta upp Camilla vid båtklubben och tömma tanken. Efter lunch packar vi in barnen i vår båt och ska starta. En motor inga problem. Nästa motor stendöd. Felsökning börjar, stressen ökar, barnen frågar och Camilla väntar. Vi har lite småfel på elen visar det sig. Ett glapp under plottern visar det sig vara. Tokigt kopplat, inte kopplat, dåliga kablar. Ja en härva helt enkelt. Till slut är vi på väg mot Heden. Hämtning av Camilla går bra, toatömningen likaså. Sen blev det sanering nere runt bajstanken. Tur att jag slängt ner en kartong med handskar. Från och med nu var det bajsförbud på våran båt. Morgon/kvälls och nattkissen var ok att göra. Jag tänker ALDRIG mer skura en överfull läckande bajstank om jag kan få familjen att gå på dass om det finns! 


På kvällen badade vi bastu och duschade, efter det åt vi grillat och drack ett glas rött i kvällsolen. Under dagen fyllde det på med folk. 

Lördagen blev vår sista dag ute på Nabben. Vi åt frukost i solen som strax försvann bakom täta moln. Packade ihop för hemfärd. Vinkade av Adam som stannade några timmar extra hos Bäckströms medans vi drar hem på Filippas ridning. Första gången helt själva vid tilläggning på Heden. Gick på andra försöket, strömt som busen. En mycket lyckad första tur som gav mersmak på båtlivet. Trots småbekymmer. 

Henrik stannade i båten medans jag tog svärföräldrarnas bil som vi lånat då våran skulle lämnas in måndagmorgon för reparation efter bilinbrottet. Väl tillbaka efter ridningen plockade vi ur och städade båten. Alla börjde bli hungriga och griniga. När vi väl kommer till bilarna var vår bil helt stendöd. Fick öppna med nödnyckeln, åla mig in via förarplatsen vidare till baksätet, fälla ryggstödet och åla in i skuffen där jag lyckas pilla bort skyddsplasten över nödöppningen. Allt för att få tag på startkablarna som låg under golvet i skuffen. Förmodligen ligger något och tjuvdrar ström efter kabelklippningen. 

Nu är bilen på reparation, jag har inte insjuknat i någon avföringssjukdom, en del elfel är felsökta, andra fixade och vi har fortfarande kvar viljan att åka mer båt. Frågan är väl om familjen Bäckström vågar ha oss i hasorna hela sommaren. 



I onsdags fick jag en mobil av min underbara make. En iPhone 6! Ja i detta samhälle blir man ju så glad åt tekniska prylar. I alla fall jag som har hela mitt liv uppstrukturerat på denna. Har koll på både barn och makes aktiviteter. 
På torsdag morgon började min dag med att stiga upp 05.00 för att komma med tåget 6.30 från Karlstad till Stockholm. Kursen i Stockholm började 9.00 och vi gled in 9.40 på grund av att två av fyra motorer gick sönder under resan och tåget inte gick för full fart. 


Utsikten från hotellet dög fint. Två värdefulla dagar med mycket nyttigt att ta med hem till kliniken. En del nya rutiner skall introduceras, en del är bra, en del förbättras. Mat och fika i mängder serverades. 


När dagarna var över så var hjärnan full och jag såg verkligen fram emot att slå mig ner på tåget och slumra. Men det var någon dåre och sprang på spåret så vi fick stå på perrongen nästan 50 minuter innan vårat tåg kom in. 


Men till slut. 

En Starbucks, ett varmt tåg och huvan över huvudet sen somnade jag och vaknade innan Kristinehamn. 

Nu tar jag helg!



Imorse 7.30 styrdes kosan till hufudstaden för att gå på tandvårdsmässa. Fem timmar totalt i tåg. Flera timmars mässa med massa steg i benen. Sushi till lunch och trevligt sällskap. 

Någon timme på T-centralen satt jag av och studerade lite folk. Jag är ganska fascinerad över hur stressade storstadsbor är. Deras förbindelser går i vissa fall tio gånger i timmen och alla måste springa för att hinna fram. Är de så dåliga på att planera och vara ute i god tid!?

Till min lycka innan jag klev på tåget hemåt så hittade jag Starbucks och fick med mig en stor latte på färden hem. 


Njöt i fulla drag i första klass i tysta avdelningen. Fyra passagerare och full service. Tack SJ!


Anlände Karlstad 22.05. Nu hem och mysa järnet med familjen hela helgen!

Idag satt vi i bilen 07.00 för en förhoppningsvis sista tur till Stockholm och Uppsala. Dessa turer som varit. Oj, oj! Huvudbry i stora mängder. Hemma igen i Forshaga 21.00 ikväll. 

Handpenningen är lagd! 

Lyckan börjar infinna sig. Snart är hon hemma...






Frånvaro på bloggen betyder hög närvaro i livet! :-P

Samma jobb, ny chef, nya rutiner, nya material, nytt, nytt, nytt. I huvudet går det runt, runt, runt! Men vi börjar få det mesta under kontroll. 

Men jag kommer inte hem med avspända muskler i väntan på en ny dag. Innan jag har avslutat dagen funderar jag på morgondagen. Och då är jag inte chef/ägare. Han har ännu mer att fundera över. 

Men för varje dag som går så känner jag mig säkrare på att det här kommer att gå galant. Det är mycket just nu men hur roligt som helst. Dagarna går i en svinblink och natten likaså. 


Förra veckan fick Filippa ta med gosedjur till fritids. Mamma tyckte nja...Dottern tyckte att det löser vi!

Sagt och gjort!
Hon hittade inget mindre!?

Man ska se möjligheterna framför svårigheterna!

Sonen är själv hemma hela dagarna och tycker det är lite smått tråkigt. Så en dag kom han ner till jobbet för att hälsa på. Då bedrevs det barnarbete på hög nivå!
Han fick sätta frimärken på kallelsekort.

I helgen följde vi med vänner på en båttur där vi övernattade, badade och myste från fredag till söndag. Det var välbehövligt efter första veckan på jobbet. 







Sol, bad, vin, mat, inga måsten, inga krav har laddat mina batterier. 
Vi blev medbjudna på en heldag med båttur på Vänern av vänner igår. Det var riktigt okristligt att ställa klockan på 07.00 och sitta i bilen klockan 08.00 för att vara i Kristinehamn innan 09.00. 

Vädret var mulet och gråtrist. Först tog vi en kaffe och när vi lämnade Kristinehamns gästhamn lättade molnen och solen kom fram. Snacka om att ha vädergudarna på vår sida. 

Fin båt, fina vänner, fint väder, finfint...

Åkte ut till Alvön i Vänern och lade till. Väl där fick barnen bada, leka, fiska och ro gummibåt.

Adam testade fiskelyckan utan resultat...

... Filippa likaså!

Det roligaste var gummibåten som det naturligtvis gick att tjafsa om vems tur det var. Men mest hade barnen supertrevligt.

Jag som aldrig trott att jag egentligen är en båt- eller vattenmänniska trivdes som fisken i båt på Vänern. 


Gissa lyckan hos barnen när de fick sitta fram på båten när vi lämnade Alvön. 


Ett piratskepp låg inne i Kristinehamn. Barnen kollade med spänning.

Dagen avslutades med mat tillsammans och en runda minigolf. Klockan 22.00 satte vi oss i bilen och styrde kosan hemåt. Trötta, solbrända och såååå lyckliga. 


Sista dygnet i Dalarna spenderade vi vid Hässjön i Lima. Hos min ena syster med familj. Det blev båttur och vattenlek med vattenskoter och olika åkgrejer.
 
Adam var först ut på en ring.
 
De två herrarna som körde och hade koll på leken.
 
Medan några var ute och åkte så stannade resten vid stranden och bryggan och badade.
 
Nellie och Jill höll sig mest vid strandkanten.
 
Mitt sjöodjur som inte räds varken vatten eller botten.
 
Jillis.
 
Värden så glad, så glad.
 
Filippas tur att ge sig ut i ringen.
 
Jill surfar.
 
De tre vise männen.
 
 
Mosters sötnötar.
 
Nu ska båda barnen ge sig ut på tur.
 
Jill.
 
Nellie "ska läla säj sulfa"
 
Vackra lilla Holly.
 
Här går det undan!
 
Men till slut föll de av...
 
...en efter en.
 
Låt er inte luras av dessa leenden. Jag var så nervös innan vi gav oss ut. Jag är så rädd för vatten.
 
Hejdå trygga brygga...
 
Åkte i en gång...
 
Upp igen och ett försök till en ny tur...
 
...åh hej...
 
...och där åkte hon i ännu en gång...
 
...å sen så...
 
...kom resten och höll mig sällskap! Haha, jag skratta så jag fick ont i magen. Road, skräckfylld och livrädd för att köra ner benen i djupet.
 
Far och dotter tar en tur...
 
...med dessa tre på släp.
 
 
 
 
 
Jaaa, ja kan sulfa!!!
 
 
 
 
Små badrumpor.
 
Far och barn tog den sista turen ut på sjön innan vi började med maten.
 
 
Pappa Kenneth tog ett dopp med Jill.
 
Allt jag ser är ben och fötter...
 
"Hul många gladel äl de nu, mottel Helena?"
Fortfarande 22 grader som det varit de tio första gångerna du frågat kära Nellie!
Men man vet ju aldrig...
 
 
Lyckliga barn!
 
Efter maten blev det eld i grillkåtan med kaffe och kaka och festis och ostkrokar.
 
 
 
Nellie tog mig till tomtgränsen och pekade ut över tallar och myrar.
-Äl de häl kogen, mottel?
-Ja, Nellie det här är skogen!
-Bol läven häl då?
-Ja, här bor det nog många rävar!
-Jaha...
 
Älskar små barns tankar och funderingar. Kan sakna att ha en treåring hemma. Det är så underhållande att följa med i deras värld.
 
Sen har vi lilla Jill som är så klok så hälften vore nog. Funderar nog minst lika mycket som sin syster men inbjuder inte mig i sin värld på samma sätt. Så olik sin syster men så fruktansvärt go. Hon har en speciell plats i mosters hjärta!
 
Efter flera långa, sköna dagar i Malung och Lima så drog vi till Falun för ett besök under jord. Lite kultur måste man allt ge barnen. Långt från tv-spel, TV, mobiltelefoner och elektronik. 

De har sett fram emot detta besök med lagom svalt engagemang. Men spänningen började redan när vi fick gå ner en trappa för att ta på hjälm och regncape. 


Sen fick vi kliva ut för att se på utsikten över det som varit myrmark för över 1300 år sedan. 



Vi fick även se en berguv sittandes i skuggan under en liten björk, mitt på ljusan dagen. 




Knack, knack, knack!

Tre gånger knackade vi på, för att inte reta gruvfrun, innan vi gick in i gruvan. 

Sen bar det av in i gruvan för att huka sig genom långa, trånga och fuktiga gångar där vattendropparna hängde tunga ner från taket och höra på de fantastiska berättelserna om gruvfrun och Fet-Mats och alla andra som arbetat tungt så långt under jord. Vilket jobb de gjort, vilken tid det tagit, vilken sorg och smärta folk måste upplevt på denna plats, men säkert också en del glädje. 









Mina små gruvarbetare. 


Nöjda och glada barn som fått sig lite kultur och lite kunskap innanför pannbenet. Sen fick vi komma upp från underjorden och kollade in museumet och åt glass och laddade inför en lång resa hem till Värmland. Totalt 50 mil på en dag och inget gnäll. 

Så snälla barn. 

Så glada föräldrar. 



Året som gått är över och kommer aldrig tillbaka.
Jag fyllde 35, halvvägs till 70 blev jag. Gör mig inget än så länge att fylla år. Jag har verkligen inga åldersnojor.
 
Vintern var snörik och vi började gå en del till skola och jobb.
 
Barnen fick träffa Daniel Bodin på Färjestads travbana där han gjorde tricks.
 
Lycka!
 
Vi köpte skidor till barnen.
 
Några mil kördes i spåren tillsammans.
 
Lippan klippte lugg och ångrade sig då hon inte alls blev likt Lady Gaga.
 
Jag tog mig runt halvvasan med magsjuka och klarade ännu ett delmoment i halvklassikern. Klarade jag 4,5 mil med magsjuka borde jag klara nio mil fullt frisk. Ska fundera några år till på hela klassikern.
 
Adam fyllde nio år och blev stora killen.
 
De förlorade svärföräldrarna återvände åter hem till Sverige. Det var skönt att få hem dom.
 
Våren kom och snön smälte bort.
 
Torkvindan åkte fram och kläderna åkte ut på tork.
Sonen fick glasögon för sitt synfel. Valde Star wars.
 
Blev så fin så!
 
Valborg firades in i Deje.
 
Med stort fyrverkeri.
 
Värmen kom och rosévinet flödade.
Jag och Henrik valde att cykla till malung och tillbaka. Jihoo vad det inte var roligt!
 
När värmen kommer åker poolen fram.
 
Fina sommarkväller med goda vänner.
 
Sessan fyllde sju år och blev stora tjejen.
 
Jag fick en iPhone 5. Lyckliga jag!
 
Filippa klarade simkraven ända upp till årskurs sex. Stolt mamma och pappa.
 
Jag och maken tog oss runt 15 mil på halvvättern på 5,5 timmar. Mycket stolt över denna prestation var jag och därmed kammade jag hem hela halvkklassikern. Jag gjorde det jag aldrig trodde jag skulle klara!
 
Barnen slutade skolan och fick SOMMARLOV!
 
Fick en finfin löparklocka av maken. Bara därför att.
Köpte mig nya löparskor.
 
Åkte till Danmark på semester med barnen. Legoland.
Många aktiviteter.
Plockade smultron.
 
En heldag på stranden i Lökken.
 
Med restaurangbesök i kvällssolen.
 
Kollade på havet.
 
Tog massa kort.
 
Njöt i massor.
 
 
 
 
 
 
 
En tripp till sommarstugan i Dalarna blev det också.
 
Men bärplockning och fotografering.
 
Och lite fiske.
 
När skolan började så fick vi löss. BLÄ!
Häcken vällde över med bär. Plockade litervis och gjorde sylt och marmelad.
 
Aroniamarmelad.
 
När mörkret faller så pyntas utsidan med växter och ljus.
 
Tog en tur till den nybyggda skateparken med barnen.
 
Fick smakprov på världens starkaste chili.
 
Kylan kom även i år.
 
Vi firade fem år som gifta.
 
Besökte kyrkogården vid Allhelgona.
Köpte ny bil.
 
Firade halloween.
 
Filipa avslutade sin dans.
 
Advent gjorde intåg och huset pyntades invändigt.
 
Tomtar, stakar och stjärnor i mängder.
 
Holly Mona Ester döptes i Malungs kyrka.
 
Julen närmade sig och granen pyntades.
 
Julklappar fylldes på.
Även jag hade varit snäll i år.
 
Under jullovet drog vi till Tandådalen, Sälen för att få lite vinter.
 
 
 
 
Sen var det slut på det gamla och ett nytt har börjat. Inga nyårslöften är satta. Lev livet!
 
 
 
 
 
Uppe med tuppen och gjorde frukost för  att hänga på låset till liftarna i Tandådalen. Innan nio var vi framme och redo att åka utför. 

Jag och Adam på skidor, Henrik på snowboard och Filippa varvade mellan båda. 

Högst upp på toppen låg dimman tät, stormen ven och kastade iskristaller i ansiktet. Halvvägs ner så lättade dimman och sikten blev klar. 

Vurpor har vi alla gjort. Inget är brutet men ett och annat blåmärke kommer nog att framträda i dagarna. 

Trötta men nöjda över att vi fått uppleva lite snö och vinter vänder vi nu kosan söderut till Malung för en sista natt. 

Mina tre hjärtan. 

Snålblåst. 

Vår snowboardsessa. 


Lite ringrostig till en början sen släppte det och det märktes inte att det var ett år sedan sist. Men första åket skedde i svart backe. Det kanske gjorde susen. 

Dimman låg tät på toppen. Det gällde att hålla ihop tills man kom en bit ner. 

Skidprinsen mitt i backen. 

Och så har vi snowboardkungen i familjen på sin nya bräda. 

Kvinnan i familjen, drottningen och överhuvudet. 

Sista åket blev tjejernas då killarna tröttnade ur. Mina knän skrek: "Sluta åk!" Filippa skrev: "Åk mer!"

Vad gör man inte för sina barn. 

En underbar dag med familjen. Minnen, foton och blåmärken följer med hem!


Packningen har börjat planeras. Snowboardar och skidor. Pjäxor och skor. Byxor och jackor. Mössor och vantar. Hjälmar och goggles. Det största lasset byttes idag ut mot en snäll nioåring som tar mindre plats i bilen. 

Min syster med familj kom från Trollhättan mot Malung. De hade takbox på bilen så de tog skidor och snowboard. Själv fick vi låna deras dotter som följer med oss upp imorgon. 


Sen blir det en väska med nyårskläder och vanliga kläder. Men först ska Henrik jobba imorgon. Sen ska nyårsmaten packas då vi står för varmrätten. Och säkert mycket, mycket mer som jag ännu inte tänkt på. Tur jag har hela dagen imorgon på mig. 

Nu får jag dyka ner i tvätthögen så vi får rena kläder med oss till Dalarna. 


Imorse drog jag till jobbet och undersökte två patienter innan vi packade oss i bilen, jag och chefen, och styrde kosan mot Göteborg. Det spöregnade verkligen hela vägen och ju närmare Göteborg vi kom desto mer såg vi och kände av Sven. 

Mellan parkeringen och hotellet tog det fem minuter att gå. Det räckte för att bli genomblöt. 

Gött att sträcka ut en stund innan kvällens underhållning och byta till torra kläder. 

Sven blev vildare och vildare. 

Vi bytte om och gav oss iväg för att se på Magnus den store på Rondo. 


Trevligt sällskap, god mat och otroligt bra underhållning. 

När vi kom ut löpte Sven amok. Snön yrde, vinden ven, skyltar kanade längs trottoaren. Man fick gå ihopkurad och framåtlutad. Tur det var kväll. Mascaran stod inte pall för detta väder. 

Nu ligger jag i sängen på sjunde våningen och lyssnar på Sven som inte har någon ro i sin själ. Han kastar av och an. Är imponerad av att flaggorna på Liseberg inte går sönder. 

Jag har i alla fall en fin utsikt att glädjas åt. 


Imorgon väntar några timmars kurs innan vi styr kosan tillbaka till Värmland. 

Natti!

Min lediga fredag började tidigt. Steg upp 4.45 för att hinna göra mig klar, göra barnen klara, hinna äta frukost, hämta arbetskollegan och vara på tågstationen i Karlstad innan 6.25 när tåget mot Stockholm skulle avgå. 
 
Allt hann jag göra och tåget kom jag med. Då det skett en tågolycka veckan innan så skulle vi ledas om via Västerås vilket skulle förlänga restiden en timme. Men det blev en och en halv timme. 
 
Kom fram till Stockholm och hann inte mer än av tåget innan jag insåg att den här staden är inget för mig.  Fy fan för folk säger jag bara. Här skulle jag ALDRIG vilja bosätta mig. 
 
Checkade in på hotellet och tog pendeln till mässan. Vandrade där i timtal, fick massa gratisprover, drack mousserande vin, åt godis, åt mat, drack kaffe, beställde instrument och arbetsskor. 
 
Tillbaka till hotellet, svirade om, gick in på IceBar, frös och drack drink ur isglas, tog tunnelbanan till gamla stan, åt trerätters på medeltida restsurang, gick en och en halv timme på "spökvandring" och lärde mig lite historia. 
 
Tunnelbana tillbaka till hotellet där jag störtade i säng 23.30. 
 
Hotellfrukost, checka ut, shoppa, NK, café. Tillbaka till centralen och kolla så vårt tåg skulle gå som väntat. Check!
 
Hittade våra platser på tåget, knöt scarfen över ögonen och somnade. Vaknade i Västerås. Längtade hem. Har nog aldrig känt mig så glad över att se Karlstad då vi gled in på perrongen endast en timme försenade. 
 
Nu är jag hemma hos de mina och det kommer nog dröja tjugo år till innan jag återser NK igen. Ja, ja det är sååå länge sedan jag var inne i Stockholms stad senast och jag har inte saknat det heller!
 
Jag är verkligen ingen stadsmänniska!
 
 



 
 
I Dalarna tillbringas helgen tillsammans med alla underbara barn. Ikväll har vi tillsammans ätit en underbar middag. 

Åtta vuxna, sju barn och en hund. Jag kan lova att ljudnivån var inom skadliga gränser. Alla ville prata, alla ville höras. Men trevligt var det. 

Sju underbara kusiner under samma tak!


Det blev några skor i hallen. Men det roade barnen ett tag. 


Igår åkte vi hit i två bilar. Imorgon åker vi hem i en. En bil är såld. 



Sista färden med Passaten gjordes igår. Kommer att sakna en aning. Har gillat den. 

Nu har lugnet lagt sig i huset. Endast ett barn vaket. De vuxna är proppmätta och tysta och roar sig med tekniska under. Snart dax för sängen!


Natti!

Efter vistelsen i sommarstugan så åkte vi upp till Lima till min syster och bodde där en natt. En bit längre norrut och en bit närmare nästa mål.

Väl däruppe blev det full fart på barnen. De lekte och härjade. Sedan blev det bubbelbad för alla då man bott ute i skogen lääänge.


Nellie äter mat.


Jill tokar sig gärna. Och moster fick ta några kort.


Ingen ville le fint...


...bara spexa sig!

När de större barnen badat klart och lugnat ner sig lite var det även Nellies tur att hoppa i. 


Hon fick ha betydligt mindre vatten...


...och gjorde inga konstiga miner. Nellie-skruttan!

Morgonen därpå styrdes kosan ännu längre norrut. Mot Särna och Fulufjället för att vandra till Njupeskär för att se på Sveriges högsta vattenfall. Det tillhör väl ändå lite allmänbildning att veta att vi har ett och gärna sett det.


Glada i hågen i början på vandringen. Bara 2 kilometer att gå. Enkel väg.


Mina fina tre!


Fin natur, riktig trollskog.


Filippa och Adam.




Vätskepaus och fin utsikt över...


...fallet som närmar sig.


Nu börjar klättringen nedför, mot fallet.


Så vackert!




Ljudet av mäktigt vatten som forsar är underbart!


Snart framme!


Visst är det fint!?


Det nya fina familjefotot!


Sen vände vi om och vandrade tillbaka till bilen och styrde bilfärden hem mot Värmland. Trötta och nöjda barn som längtade hem till sina sängar, sina rum och till sina leksaker.
När vi var i Afrika var vi bjudna på middag hos sömmerskan Anna och hennes man Nashen och deras fyra barn. Fattiga men ändå givmilda så att de skulle kunna gå under. Vilka härliga människor.


Här är det långbord och vi har börjat slå oss ner.


Pappa Nashen i mitten med de två yngsta döttrarna Phoibe och Maggan.

Efter maten bjöd de på skönsång. Men tyvärr hade mörkret fallit så det är inte mycket att se men ni får lyssna istället.


Så här såg det ut. Längst bort en gäst, sedan äldsta dottern Faith, sen Anna och Nashen. Blixten lyser upp men filmen är i stort sett osebar!




Nu har resan här kommit till sitt slut. Packar nu ner det sista i väskorna, går sedan och äter frukost och fixar en taxi. Sen bär det av till flygplatsen.

Vad har jag då lärt mig av denna månad i Afrika? Jo att:

*Hur sena än Sj må vara är det inom tidsramen ur Afrikamått mätt

*Att skalbaggar låter som små propellerplan.

*Att hur illa vi än har det i Sverige har vi det bättre än de flesta här.

*Att man kan ha diarré i tre veckor utan att gå ner ett gram

*Att vara tacksam, mycket mer tacksam, för det jag har. Och nöjd!

 

Svengelska i Afrika blir snart ett eget språk. Det är inte så lätt att prata engelska, tänka på svenska och försöka förstå Swahili. Detta resulterar i en hel del fel. Jag blir lite stressad när jag börjar säga fel så då fortsätter det gärna. Här kommer några grodor som ramlat ur min mun!


-          Let´s go up dit

-          The ocean smälls (Det small av vågorna)

-          Are you going to do ”ditt mä”? (Frågade en tysk tjej om hon skulle göra flätor I sitt hår)

-          About five “timmärs” (Ja hur lång tid det tog att fläta håret)

-          I have no money, I´m black (En jobbig försäljare, så jag svarade. Jag har inga pengar jag är black/pank)

-          And your name I Trainee (Alla bartenders I Dar es Salaam hade namnskyltar på sig. En del har verkligen konstiga namn här. Så när en kille kom fram och frågade vad jag hette så svarade jag, läste på namnskylten och frågade denna fråga. Vilket inte var hans namn, han var praktikant) :O

-          Is it fourhoundred and fjårtiin (Summan för boendet i dollar)

När jag skriver nästa inlägg befinner jag mig på svensk mark. Landar i Stockholm imorgon söndag kl. 10.00 (svensk tid)

Hem mot Sverige....







... måste gjort nå´t fel. För jag har bara regn hos mig.

Här öser regnet ner. Men det är väl lika bra det. Då kan dagen i lugn och ro ägnas åt att packa alla väskor och se till att man får med sig allt hem. Ladda alla telefoner, kameror och datorer innan avfärd.

Byta kort med varandra och säkerhetskopiera dessa ifall man blir av med något. Man vet aldrig.

När väskorna är packade kommer resten av dagen att ägnas åt att ligga och läsa bok, äta middag på restaurangen och sen sova så att morgondagen kommer fortare. I tankarna har jag redan lämnat landet, befinner mig i luften seglandes mot hemlandet. Hur bra och trevligt än denna resa har varit så säger jag bara: Borta bra men hemma bäst.

Nästa resa som jag gör utomlands då ska jag ha familjen med mig. Det är säkert. Både make och barn!!! 








Regniga hälsningar, den sista dagen, från Kipepeo baech!