Helenas saliga röra

Länge sedan jag var in. Finner ingen ro i att sitta och skriva, känner inte att jag kan skriva. Det låser sig. 

När vi tröttnade på det tog vi oss vidare till Skeberga. Vid tilläggningen där lyckades jag trilla över bord. Slog smalbenen blåa över ankaret, tappade solglasögonen i vattnet och fick testa den uppblåsbara flytvästen. Den funkade perfekt. Och folket på Skeberga kommer alltid att komma ihåg oss. Båtfolken från Karlstad! 

Sen visade solen sig från blå himmel och vi styrde så mot Lindökrogen för bad, sand och strand. 

Därefter fick vi avbryta semestern för att styra båten till Karlstad byta båten mot bilen och styra bilen till Dalarna. För nu skulle det simmas Vansbro öppen älv, 3000 meter tillsammans med syster Ida. Vi tog oss igenom med frusna fingrar och tår. Nu är en fjärdedel av klassikern genomförd

När helgen i Dalarna nådde sitt slut blev det samma tur igen fast åt andra hållet. Styrde bilen till Karlstad och bytte bilen mot båten... ja och så förstår ni resten. 

I Sjötorp stannade vi många dagar. Trevligt och mysigt. En dag tog vi bussen in till Mariestad för att handla lite. När barnen tröttnat på Sjötorp åkte vi vidare till Lambar där vi blev inblåsta några dagar innan vi trotsade blåsten och tänkte gå till Laxhall. Men väl vid Laxhall vågade vi inte ens försöka lägga till. Det blåste alldeles för mycket. Så vi fick vända båten och ta oss till Lindökroken där man ligger skyddad för de flesta vindar. 

Sen blev det dags att avsluta båtsemestern. Vattnet var slut och maten likaså. Och barnen började längta hem till kompisar. Det blev totalt 16 dagar på sjön. Men att glida in i Inre hamn var en go känsla. Nu tillbringar vi våra sista semesterveckor med fast mark under fötterna. Även om marken fortfarande gungar lite då sjöbenen hänger kvar. 

Själv började jag måndagen med att ha jour för stackarna i Värmland med tandvärk. 

Först på med kläder som gjorde att man fick vistas inne i kokeriet. Sen fick man tillträde. Där inne fick vi först en introduktion av vad som skulle göras, sedan lite historia om företaget. Allt medan klubbsmeten kokade upp till rätt temperatur. 

Den hälldes ut på bakbord och två mindre högar färgades. Sen vände man runt dom för att de skulle svalna jämnt. När den stora klumpen var lagon varm så "drog" dom den i en maskin för att få den vit. Förr gjordes detta i en krok på väggen. Därefter skulle de färgade ränderna på så att klubban fick fint mönster. 

Vi fick tydliga instruktioner om hur allt skulle göras och sedan var det bara att dra igång. En snurrad och en platt var var vad man skulle få göra. Den snurrade var inte så lätt att göra som det såg ut. Men vi fick till det. 

Vi åkte hem med ett gäng på fem lyckliga klubbägare. Ja, vi mammor var allt lyckliga vi med. Så totalt sju lyckliga då. 

På lördagen så åt vi frukost och laddade telefonerna för att ge oss ut på pokémonjakt. I två och en halv timma var vi ute. Vi såg bland annat stadsträdgården och museiparken och alla fina träd och växter som börjar slå ut. 

På söndags morgon fick jag även med mig barnen på en joggingtur på 4,5 kilometer. Så duktiga var dom. Sen blev det frukost i solen på balkongen. 

På söndagseftermiddagen var det dags för hockeyavslutning på golfbanan i Dömle. Barnen hade lekar och stationer med golftema och vi föräldrar fick försöka oss på att slå. Mina försök kändes mer som ettförsök till att kröka klubborna när man drmde ner dom i marken. Idag har jag träningsvärk i ena underarmen. Jisses så svårt detta var. 

Så tackar vi för detta lovet och lägger i en högre växel i 7,5 veckor till innan vi går på sommarlov. Hej vardag!

Sista hockeycupen är på gång och jag, Henrik och Filippa tar bilen till Örebro för att tidigt imorgon vara på plats i ishallen. Därefter ska hockeyutrustningen plockas undan. En paus skall tas. 

Medans vi är i Örebro så skall vi passa på att besöka jump trampolinhall så dottern får hoppa av sig lite då hon saknat studsmattan sedan vi flyttat från huset. Vi ska äta god mat och sedan störta ner i hotellsängarna och mysa. 

Igår fick båda balkongerna lite vårpyntat. Våren har nu även hittat upp på sjätte våningen. Idag intogs morgonkaffet i soffan ute på balkongen. Tänk vilken underbar tid vi har framför oss. 

Grannen kommer och säger: 

De har nog hämtat allt material på bygget nedanför oss. Jag fick demontera duvbygget tråd för tråd. Det tog sin tid. Sen sköljdes duvskit och rost bort från plattorna och vi gick in. 

Nu blir det att städa balkongen dagligen. Men vad kan man göra för att skrämma bort en fågel som inte verkar vara rädd för människor?!

Tänka sig att det gått 13 år sedan dessa dygn som kämpades igenom innan han kom. När man var yngre och alla tjatade om att tiden gick så fort så tänkte man bara: "äh, ge dig!" Men nu håller jag med. Var tog dessa tretton år vägen. Det var väl igår denna lilla parvel låg i mina armar och var helt beroende av mig. 

Idag blev han väckt med tårta, ljus och paket på sängen, älskade unge. Våran snälla omtänksamma pojke. Vi älskar dig till månen och tillbaka. 

Vi inledde sportlovet med att sätta oss på bussen upp till Dalarna. Fredag till tisdag skulle spenderas där uppe. Mys på bussen med lite resegodis och iPads. På busstationen hämtade mormor oss och vi åkte hem till dom. 

Ett glas vin och sen åkte snapchat igång. Vi skrattade så tårarna rann. En trevlig stund innan vi fick krypa ner i säng. 

På lördagen packade vi matsäck och drog upp till den lokala skidbacken, Byråsen. Till en början strålande sol som övergick i molnighet. Med till backen var Ida, Camilla, Emil och Alfred. Skidåkning och korvgrillning. 

På söndagen drog vi till Öje för att låna spark och åka på Öjesjön. Det är många år sedan jag åkte spark. Lite nostalgi över det hela och väldigt roligt var det. Jobbigare än jag minns. Träningsvärken kändes dagarna efter, efter både slalomåkning och sparkåkning. 

Snölek och snögubbebygge fick det bli några av dagarna. Här utanför min mormor och morfars hus. 

På tisdag lämnade vi Dalarna och for hem till Värmland. Jag återgick till jobbet och barnen slappade vidare till regn och slask och rusk. Ett nytt sällskapsspel införskaffades, speak out. Inte lätt att prata med en munvinkelhållare i munnen. Nu är sportlovet slut och barnen börjar nu skolan igen. Nu blir det några veckors pluggande innan vi tar påsklov. Utvilade och redo. 

Lördag morgon klev vi upp och gjorde oss redo. Drog först till Forshaga på hockeyträning sedan vidare till Malung där vi skulle fira min farmors 80-årsdag. 

Vi tog oss igenom hälsningsfraser med farbröder, kusiner och ingifta. Vi sjöng, åt smörgåstårta och drack läsk. Vi skrattade och njöt av att vara med likasinnade med samma sjuka humor. Vi åt marängtårta, gräddtårta och bullar till kaffet. När diskmaskinen var överfull, magskinnet utspänt och kvällen närmade sig så gav vi oss av hemåt mot Karlstad. 

Det är tiden som inte räcker till. Dagarna rasar i ett tempo som gör att jag inte prioriterar att sätta mig för att blogga. Jag har de senaste månaderna köpt mig en PT (personlig tränare) för att få hjälp att klara av en klassiker. Det träningsupplägget tar några dagar i veckan, barnens träningar tar några dagar, jobbet tar några dagar i veckan. Därtill kommer ett hem med tvätt, matlagning, städning, läxläsning och kanske lite slapptid. Skulle behöva några timmar till per dygn för att hinna med allt jag vill och allt jag måste.  

Sedan sist jag skrev har jag fyllt år, mitt 39:e. Nästa år tar jag ett trappsteg upp på ålderstrappan. Den tavlan med åldersstegen har jag studerat mången gång i min barndom. Den är intressant och sorglig på samma gång. 

I onsdags morse var det dags att dra med jobbet till Loka Brunn i Grythyttan och lära sig lite mer om radiologi och kirurgi. Huvudet proppades full av information och magen full ned god mat, dryck och sötsaker. 

På fredagskvällen gick vi ut och åt mat med barnen, spelade biljard och shuffleboard. Otroligt roligt att kunna göra sådana här saker med barnen. Och barnen gillar det!

Under lördagen var jag och Henrik på Karlstads Vin & Deli-mässa. Första gången och vi blev imponerade. Det blir absolut besökt fler gånger av oss. Nu laddar vi för två fulla veckor med alla rutiner sedan tar vi en liten paus under sportlovet. Det blir lite turer upp till Dalarna framöver så jag får andas lite Dalluft. Nu blir det natta så man får ta igen lite sömn. 

Idag lägger de ny matta i väntrummet på jobbet så vi är lediga. Då passar jag på att städa ut julen. 

Det blir alltid så tomt när julen är undanplockad men skönt och luftigt när man vet att man tar nästa steg mot en ny vår. Visst det är ett tag kvar. 

Det allra bästa med plastgran är att den barrar inte speciellt mycket när man klär av den. Och vill man kan man bara sätta tillbaka barren/kvistarna. 

Är man släkt med Doris, eller?

Det hela började i lördags på Liseberg. Hade vunnit godis och skulle låsa in det i ett skåp. Trettio kronor kostade det och man skulle dra visakortet. Fiskar upp det ur plånboken, drar det och blir sedan stående.

Inser att jag inte har en minsta aning om vilken kod jag har. Testar en och den är naturligtvis fel. Avbryter köpet och låter Henrik ta över.

Lutar mig fram mot matallbrickan på skåpet och ler.

Jodå båda mungiporna åker upp, jag vet vilken dag och datum det. Ingen stroke! Men VARFÖR vet jag inte min kod.

Var det skräcken från spökhusen eller farten i Helix som gjort att jag tappat koden.

Hur som helst är det dags för lunch och jag och Henrik befinner oss i olika kassor och jag tror mig kommit på min kod. Jag och barnen beställer mat, jag tar kortet och slår koden...

HA! Var det rätt kod? Näääe! Ett försök kvar!

Fick ursäkta mig, slita fram telefonen och föra över pengar till Adam som fick betala maten. Tack gode gud för alla dessa bank och pengaappar som hjälper mig i denna svåra stund.

Resten av dagen går, fler karuseller, fler spökhus. Hoppas på att någon skall skrämma tillbaka koden i mitt trånga lilla huvud. Men det vill sig inte riktigt.

En sista gång gör jag ett försök. Känner mig nu ganska säker på koden. Hur kunde jag blanda ihop siffrorna så. Går med bestämda steg mot automaten, beredd på att automaten kommer att ta mitt kort i värsta fall. Knappar koden, JIHOO! Kommer vidare till där man väljer hur mycket pengar man vill ha. Ler och känner mig lättad. Väljer att plocka ut 100kr.

MÄÄÄÄN!

Fel kod, utkastad i kylan igen. Men jag fick behålla kortet. Nu börjat jag bli riktigt mörkrädd. Hur kan man glömma en kod som man tryckt sååå många gånger.

Helgen går och jag återvänder till vardagen. Vänder upp och ner på pärmen med viktiga papper för att finna min kod. Men hönshjärnan har inte sparat den, någonstans...

Går till Ica och prövar en fjärde gång. Utan framgång.

Imorse när jag satt på bussen kom en tanke som en blixt från klar himmel. Jag VET! Jag vet vart jag gömt koden!

HAHA! Lyckan är total när jag inser att jag nu ska få se koden. Öppnar upp telefonen, letar mig fram...

*trummvirvel*

VA! Det DÄR är inte min kod! HAHA! 😅😳🤔

Vad tusan har jag att förlora, klev av bussen, gick raka vägen till bankomaten, satte i kortet, slog koden och fick ut 100kr.

VARFÖR!?

Jag känner inte igen koden trots att jag ser den. Det är först nu på kvällen jag tror mig veta att jag haft denna kod och koden jag slog och vände och vred på var den förra koden innan jag fick nytt kort.

För att vara lite lustig kan man säga att jag har dåligt "KORT"tidsminne...😂

På fredagen direkt efter att jobben var avslutade satte vi oss i bilen och styrde kosan mot Göteborg för att fira Halloween på Liseberg. Kom fram ganska sent så det blev till att slänga in väskorna på rummet och sammanstråla med de andra två familjerna för att äta mat på hotellets restaurang.

På lördagen intogs en stadig frukost sedan upp på rummen för att sätta på sig underställ och riktigt varma kläder eftersom vädret bestämt att det skulle spöregna och blåsa just den dagen vi valt att åka till Liseberg.

Vi spelade på godishjul, åkte karuseller i smattrande spöregn tills det sved i ansiktet, vi skrek av skräck i spökhusen, värmde oss och åt god mat i restauranger. Vi var ute i tio timmar i detta väder, inte en gång att något av barnen klagade på att de frös eller ville gå in eller åka hem. Det var först kl 21.30 som sonen yppade att han nu mådde lite illa och hade huvudvärk. Efter 9.5 timmes karusellåkande. Härdade barn.

Skulle bara testa att spela på Twisthjulet. Både jag och Henrik vann varsin storvinst. 4 kilo twist fick följa med hem.

Man somnade gott på lördagskvällen, när man väl fått upp värmen i kroppen.

På söndagen var det snöoväder, vi åt frukost och åkte till kusinerna i Uddevalla och blev bjudna på lunch. Trevligt och mysigt. Hemma i lägenheten var vi klockan åtta på kvällen. Trötta, slitna och lyckliga.

Nu hörs vi igen. Blir inte så ofta som man önskar. Men jag skulle behöva några fler timmar på dygnet, några fler dagar i veckan för att få tiden att räcka till.

Just nu ligger en förkylning och ruvar i kroppen som jag försöker mota bort. Har inte riktigt tid att bli förkyld.

Sedan sist jag skrev har kag hunnit fira två saker. Den 17 oktober kunde jag bocka av fem år som anställd hygienist och på samma klinik. Dock har jag avverkat en chef redan.

Jag jobbar på och jag tror att de flesta ser mig som på bilden och gillar mig som pesten. Men vad gör väl det. Jag älskar mitt jobb.

Sen har vi haft åttaårig bröllopsdag den 22 oktober. Tänk vad tiden går. Vilken kaosartad bröllopsdag, så olikt alla andras och rolig att minnas. Men trots detta hänger vi ihop.

Annars har vi snart hunnit klart i lägenheter. Det är en vända till återvinningen sedan ska lite småsaker säljas av och en siste sortering skall göras. Lite tavlor och skåp ska upp på väggarna sen så kan nog lägenheten ses som klar. Kanske lagom till jul.

Annars så njuter jag av en busstur på ca 30 minuter varje morgon och kväll som jag gjort till min egentid. Min musik i öronen, en bra deckare eller bara blunda och vila.

God morgon världen!

I helgen har vi ägnat all tid till att ta upp båten.

I år fick vi inte plats i varmgaraget där vi tidigare stått. Där skulle det renoveras. Det fick vi reda på i fredags. Men efter att ha letat med ljus och lykta fick vi plats i ett tält. Det svaret fick vi i lördags, lite lätt oroliga var vi. Ett STORT tack till denne tältägare!

Så på lördagen så fixades båtplatsen iordning och båten kördes till lyftkranen, vi bytte oljan, packade ur allt frostkänsligt och började blåsa ledningarna fria från vatten.

Sen var det bara hem och ta en varm dusch och krypa ner och ladda för söndagen och upptagningen.

Klockan 9.00 var vi på plats och lyftet började.

När båten väl låg i trygghet på vagnen var det bara att börja tvätta. HELA BÅTEN! Ett jobb som tog sin tid, som stundvis var svinkall, blåsig och blöt.

När båten glänste så var det dags att vinterkonservera motorn och båten. Glykol spolades igenom, genomföringar öppnades, ledningarna blåstes en gång till, filter och silar tömdes på vatten.

Sen var det dags att köra båten till tältet.

Till slut, halv fem på eftermiddagen var hon på plats. Nu såg hon allt ensam och liten ut i det stora, tomma tältet. Natti, natti!

Känner att det är dags för ett livstecken från vår sida här i Karlstad. Vi lever om än lite lätt i flyttkaos än. Det står någon enstaka flyttkartong kvar i någon vrå men vi lever och har det ganska bra just nu ändå. De flesta saker (de som finns kvar) har funnit sin plats.

Dottern har börjat finna sig i den nya skolan och det kommer bara att bli bättre framöver. Några kompisar har hon börjat få och ha kontakt med.

Vi har, när tid funnits, börjat utforska Karlstadsregionen lite. En dag tog Filippa och Henrik en tur på sina mountainbikes på Skutberget och jag och Adam tog en promenad.

Vi har även tagit två helger ute med båten för att koppla bort uppackning och planering. Det har varit toppenväder trots att vi gått in i september. Sol och bad i nästan 20-gradigt vatten. Kallfot hade inte hittat till Nabben den 11 september i alla fall.

Vardagarna hemma i lägenheten börjar ta form. Vi börjar bli föräldrar med mer tid eftersom vi inte står med huvudet i flyttkartonger. Vi hinner njuta mer för varje dag som går.

Jag och Lippan hann få lite egentid på balkongen en dag då hon var hemma och var sjuk. Saft, vaniljbulle och massor av kramar skyndade på tillfrisknandet.

Vi hörs! 💞

Idag sa vi hejdå, för alltid, till det som varit vårt hem i nästan 13 år. Här är båda barnen födda och i väggarna finns glädje och sorg, skratt och gråt. Här har små barnafötter blivit stora och de vuxna har utvecklat rynkor och gråa hår.

Men vi var redo att ge oss av. Något som växt fram de senaste två åren efter att sonen börjat på engelska skolan. En tanke som blev verklighet när även dottern kom in på skolan.

Nu byter vi Forshaga mot Karlstad, hus mot lägenhet.

Vi trivs redan i lägenheten, får se om det håller i sig!

Nu ska vi bara boa till oss i lägenheten och känna efter på riktigt under höst och vinter. Det kommer att bli bra!