I tolv år har vi varit förlovade. Tänk vad tiden går. Känns som en klyscha men så sann. Han är underbar och tar hand om oss.
Älskar dig!
Vi blev medbjudna på en heldag med båttur på Vänern av vänner igår. Det var riktigt okristligt att ställa klockan på 07.00 och sitta i bilen klockan 08.00 för att vara i Kristinehamn innan 09.00.
Vädret var mulet och gråtrist. Först tog vi en kaffe och när vi lämnade Kristinehamns gästhamn lättade molnen och solen kom fram. Snacka om att ha vädergudarna på vår sida.
Fin båt, fina vänner, fint väder, finfint...
Åkte ut till Alvön i Vänern och lade till. Väl där fick barnen bada, leka, fiska och ro gummibåt.
Adam testade fiskelyckan utan resultat...
... Filippa likaså!
Det roligaste var gummibåten som det naturligtvis gick att tjafsa om vems tur det var. Men mest hade barnen supertrevligt.
Jag som aldrig trott att jag egentligen är en båt- eller vattenmänniska trivdes som fisken i båt på Vänern.
Gissa lyckan hos barnen när de fick sitta fram på båten när vi lämnade Alvön.
Ett piratskepp låg inne i Kristinehamn. Barnen kollade med spänning.
Dagen avslutades med mat tillsammans och en runda minigolf. Klockan 22.00 satte vi oss i bilen och styrde kosan hemåt. Trötta, solbrända och såååå lyckliga.
I fredags så var vi bjudna ner till svärföräldrarna på plockmat och lite vin. Så underbart gott och trevligt. Mysigt att sitta ute till 12 på natten i linne och shorts och kunna gå hem när mörkret faller utan att frysa.
Själv bidrog jag med ett pull-apart-bröd. Jäklar i min lilla låda så gott.
Vid tretiden på natten, lagom till att ljuset började återkomma kröp vi ner i våra sängar och lyssnade på åskan som rullade in på avstånd. Ögonen föll igen till ljudet av regnet som drog igång.
Själv bidrog jag med ett pull-apart-bröd. Jäklar i min lilla låda så gott.
Sen kom lördagen och det var nog nästan årets varmaste dag. Innetemperaturen nådde upp till 29 grader, 32,9 i skuggan ute och 27 grader i poolen. Det svalkade knappt att bada.
Vi hade ställt till med grill- och poolparty på eftermiddagen. Så det gällde att svalka sig i poolen varvat med förberedelser för kvällen. Totalt blev vi tolv vuxna och nio barn. Poolen och altanen var fylld till bristningsgränsen. Men så trevligt vi hade det.
Vid tretiden på natten, lagom till att ljuset började återkomma kröp vi ner i våra sängar och lyssnade på åskan som rullade in på avstånd. Ögonen föll igen till ljudet av regnet som drog igång.
Nu sitter vi på den städade altanen och det syns inte ett spår av festen. I eftermiddag blir det en fika hos ett par bekanta. Sen blir det till att slappa resten av söndagen. Nu är jag inne på min sista veckas semester. På fredag drar det igång igen. Upp kl 06.00.
Sista dygnet i Dalarna spenderade vi vid Hässjön i Lima. Hos min ena syster med familj. Det blev båttur och vattenlek med vattenskoter och olika åkgrejer.
Adam var först ut på en ring.
De två herrarna som körde och hade koll på leken.
Medan några var ute och åkte så stannade resten vid stranden och bryggan och badade.
Nellie och Jill höll sig mest vid strandkanten.
Mitt sjöodjur som inte räds varken vatten eller botten.
Jillis.
Värden så glad, så glad.
Filippas tur att ge sig ut i ringen.
Jill surfar.
De tre vise männen.
Mosters sötnötar.
Nu ska båda barnen ge sig ut på tur.
Jill.
Nellie "ska läla säj sulfa"
Vackra lilla Holly.
Här går det undan!
Men till slut föll de av...
...en efter en.
Låt er inte luras av dessa leenden. Jag var så nervös innan vi gav oss ut. Jag är så rädd för vatten.
Hejdå trygga brygga...
Åkte i en gång...
Upp igen och ett försök till en ny tur...
...åh hej...
...och där åkte hon i ännu en gång...
...å sen så...
...kom resten och höll mig sällskap! Haha, jag skratta så jag fick ont i magen. Road, skräckfylld och livrädd för att köra ner benen i djupet.
Far och dotter tar en tur...
...med dessa tre på släp.
Jaaa, ja kan sulfa!!!
Små badrumpor.
Far och barn tog den sista turen ut på sjön innan vi började med maten.
Pappa Kenneth tog ett dopp med Jill.
Allt jag ser är ben och fötter...
"Hul många gladel äl de nu, mottel Helena?"
Fortfarande 22 grader som det varit de tio första gångerna du frågat kära Nellie!
Men man vet ju aldrig...
Lyckliga barn!
Efter maten blev det eld i grillkåtan med kaffe och kaka och festis och ostkrokar.
Nellie tog mig till tomtgränsen och pekade ut över tallar och myrar.
-Äl de häl kogen, mottel?
-Ja, Nellie det här är skogen!
-Bol läven häl då?
-Ja, här bor det nog många rävar!
-Jaha...
Älskar små barns tankar och funderingar. Kan sakna att ha en treåring hemma. Det är så underhållande att följa med i deras värld.
Sen har vi lilla Jill som är så klok så hälften vore nog. Funderar nog minst lika mycket som sin syster men inbjuder inte mig i sin värld på samma sätt. Så olik sin syster men så fruktansvärt go. Hon har en speciell plats i mosters hjärta!
Igår var det familjedag på Forshagas flottningsmuseum. Vi trampade iväg på cyklarna i värmen. De bjöds på teater, ponnyridning, fiskning, tipspromenad och mycket mer.
Adam testade även på att blåsa såpbubblor medans Filippa följde med teatern och övade på konster. En mycket trevlig och mysig dag.
Mimilus teater.
Ponnyridning.
Adam testar fiskelyckan.
En koll på gamla smedjan.
Rundvandring i museet.
Sen tog vi en välförtjänt fika i solen med utsikt över älven.
Då gled det förbi ett gäng killar i uppblåsta barnpoolet som de bundit samma och gled med strömmen. En uppblåsbar båt och två små åror. Var nog bara en enkelresa detta.
Bakom en kulle, dold i skogens dunkla charm, långt in i de djupaste Dalskogar firar jag min semester, vecka 29, som en tradition. Här öppnar sig en lite glänta i skogen och där står den ljuvligast av små stugor jag kan tänka mig. En röd liten stuga med vita knutar. Här har jag vuxit, precis som stugan, utvecklats och funnit min plats. Här har jag skött mina hästar av masonit och raggsockor, sprungit över hala stenar i ån, hört suset från gasollampans sken, lyssnat på mina föräldrar när de sjungit visor för oss på kvällarna, spelat sällskapsspel och gjort stearinbilder i Kalle Anka tidingar. Här har jag plockat hjortron och blåbär, dinglat med benen i gungfly, skrattat och gråtit...
Denna lilla stuga rymmer så mycket...
Att flytta ut i skogen där varken vatten eller elektricitet finns är rena himmelriket. Det finns dock ett elverk till att nyttja när kaffet skall bryggas eller man vill ta en vals med dammsugare och givetvis om man vill ladda telefonerna, om det nu skulle vara till någon nytta då du varken har 3G, 4G eller Edge.
Som sonen uttryckte det: -Va, har ni inget Wi-Fi?!
Sonen tog igen all förlorad sömn när vi kom dit. Sov mer än ett klockvarv runt och vaknade runt 12-snåret.
Filippa fick träffa en av sina favoriter, Camilla.
Så åt vi även surströmming. En delikatess jag alltid har ätit, kan inte komma ihåg att jag någonsin "lärt" mig äta detta. Maken och barnen äter inte, men vi andra...ja, vi andra äter för alla de som inte äter...
Tänk att små, ruttna fiskar i en burk kan vara så ljuvligt gott! Annars är jag fruktansvär kinkig när det gäller bäst-före-datum..
Sen ska det naturligtvis vara de rätta tillbehören.
Filippa och Zelda sitter vid ån tillsammans som de bästa vänner. Tänker på livet, tittar på fisken eller bara njuter av närheten. Filippa är djurälskaren nummer ett. Fortsätter hennes djurintresse kommer hon ha en farm eller ett zoo när hon blir vuxen.
Bus i blicken, full fart framåt...
Tänk vad dessa två kan leka, speciellt när det inte finns så mycket bekvämligheter att tillgå.
Leka med elden, det gör vi ibland.
Leka med elden, leka med elden, tänder lätt en brand.
Eld och vatten har något magiskt över sig. Fascination och rädsla i ett virrvarr. Två av de viktigaste elementen för vår överlevnad...
Jäs ja e bäst!
Elda pinnar kan roa i många timmar och håller knotten borta.
Ett svalbo och två svalföräldrar som håller vakt.
Min prins som bara växer och växer. Snart får jag nog inte ta kort på honom.
Mommo och Adam.
Adam på fika i Älgsjöselen hos gammelfarmor. Hemlagade och färska munkar. Mmmm...
Stockarna i taket på gammelfarmors stuga.
Här har vi hängt i generationer, tävlat om vem som orkar hänga längst, jag och mina kusiner och syskon. Kan fortfarande känna lusten att svinga mina lurviga runt stocken och dingla eller krypa upp och lägga mig ovanpå för att känna stockens sammetslena yta, som polerats av tidens händer, känna värmen som stigit upp mot taket och höra knastret från den öppna spisen samtidigt som man känner lukten av "petterkaffe", brandrök eller misuklimp. Tillbaka till barndomens obekymmer...
Men händerna är för svaga och röven för tung...
Min prinsessa i ett hav av prästkragar och blåklockor.
Min prins i en sommaridyll.
Kanske en blivande tavla. Får klura på detta.
Älskar, älskar inte...
Det här är för mig vackrare än alla andra utsikter. Jag lockas inte av hav och skärgårdar, klippor och skal/kräldjur.
Gärdesgårdar, skogar och lummigt är min melodi.
När blåklockor nickar i dikenas kant,
ja då är det sommar i Dalarnas land...
Sen kom även de jämngamla kusinerna på en visit. Tjejerna lekte häst och hoppade över hinder och byggde banor.
Killarna lekte med elden...
Kusinerna "Dalton"...
Min morbror tröttnade till slut på knotten.
Efter flera långa, sköna dagar i Malung och Lima så drog vi till Falun för ett besök under jord. Lite kultur måste man allt ge barnen. Långt från tv-spel, TV, mobiltelefoner och elektronik.
Sen fick vi kliva ut för att se på utsikten över det som varit myrmark för över 1300 år sedan.
De har sett fram emot detta besök med lagom svalt engagemang. Men spänningen började redan när vi fick gå ner en trappa för att ta på hjälm och regncape.
Sen fick vi kliva ut för att se på utsikten över det som varit myrmark för över 1300 år sedan.
Vi fick även se en berguv sittandes i skuggan under en liten björk, mitt på ljusan dagen.
Knack, knack, knack!
Tre gånger knackade vi på, för att inte reta gruvfrun, innan vi gick in i gruvan.
Sen bar det av in i gruvan för att huka sig genom långa, trånga och fuktiga gångar där vattendropparna hängde tunga ner från taket och höra på de fantastiska berättelserna om gruvfrun och Fet-Mats och alla andra som arbetat tungt så långt under jord. Vilket jobb de gjort, vilken tid det tagit, vilken sorg och smärta folk måste upplevt på denna plats, men säkert också en del glädje.
Mina små gruvarbetare.
Nöjda och glada barn som fått sig lite kultur och lite kunskap innanför pannbenet. Sen fick vi komma upp från underjorden och kollade in museumet och åt glass och laddade inför en lång resa hem till Värmland. Totalt 50 mil på en dag och inget gnäll.
Så snälla barn.
Så glada föräldrar.
Så glada föräldrar.
I flera dagar har jag ägnat mig åt denna sysselsättning. Varvat med annat roligt naturligtvis. Men nu är det gjort och det blir så mycket vackrare med raka kanter.
Jag gillar kantigt...
Jag gillar strikt...
Idag åkte håret av. Till slut bestämde han sig. Det har sparats och hängt ner i ansiktet, gnällt när det tovats och inte velat borsta det dagligen.
När klippningen var gjord hade vi en helt annan pojke här hemma. Men han är fin, pojken min, oavsett frisyr.
Mycket hår blev det på golvet. Såg ut som minst två personer klippt sig.
När ena gänget från Dalarna åkte hem så kom ett annat. I måndags dök min morbror och moster upp på sitt årliga besök. Vi har grillat, shoppat, pratat, drinkat och latat oss vid och i poolen.
Nu vill vi ha tillbaka vår spralliga tjej och vi vill inte bli mer sjuka.
En glasspaus på Carli fick det bli, Karlstads goaste glass.
Filippa sov över hos en kompis en natt och Adam hade en kompis här i två nätter. Så det har varit fullt hus och fullt ös. Och varmt.
Igår på kvällen packade de i bilen och begav sig hemåt mot Dalarna igen. Nu ska vi tvätta, packa och plocka ihop sen åker vi efter till Dalarna på söndag om vi håller oss friska.
Inatt vid tre vaknade Filippa med halsont, ledvärk och 39 graders feber. Inte så härligt i denna värme. Så nu kurerar hon sig inne med film, halstabletter, saft, glass och vila.
Besök från Dalarna fick vi i fredags. Då kom min syster hennes sambo och tre döttrar. Dom har haft lite ärenden att uträtta och vi har umgåtts när tiden funnits. Men lite mys och prat och mat har vi hunnit med.
Holly och Nellie.
Nellie: - "Ta inte så många kort!"
Holly fick tag på servettlådan. Hon mådde toppen!
Min prinsessa!
Mosters sötnöt Jill.
Jill, Nellie och Filippa tog sig ett dopp i poolen. Nellie tyckte det var kallt. -"Lyft ur mig!" skrek hon.
Holly fick nöja sig med att titta på.
Jill hängde i ett tag i poolen.
Fick sällskap av pappa Kenneth.
Badunge nummer ett. Aldrig för kallt att bada.
Nellie värmer sig och Holly fick äntligen sällskap.
Jillsan och Holly.
"Nelle"
Nu har de tre syskonen åkt hem tillsammans med sina föräldrar. Men om en vecka åker vi upp till Dalarna på besök. Då ses vi igen!
Tre gånger om året traskar jag in på Claratappen för att lätta mitt hjärta. Lämnar ifrån mig lite blod, tunnar ur och hjärtat får mindre att arbeta med. Samt att jag gjort en god gärning.
Fanns massa olika mönster, så snygga!
Ta från de rika och ge till de fattiga...
Idag hade jag samlat tillräckligt med poäng för att plocka ut två Filippa K muggar. Behöver tömmas på myyyycket mer blod innan jag får ihop några stycken. Men två har jag och det är en början!
Adam bestämde sig för att lägga en spya.
Men underbart tänkte jag. Ja varför inte börja semestern med magsjuka som ska gå runt i familjen. Men tänk possitivt, du slipper VABBA!
Men det blev inget mer. Ingen feber, bra matlust och pigg. Dagen efter så får Filippa en liten febertopp på 38 grader. Vi stannar inne även denna dag.
Idag är det feberfritt och spyfritt. Timmarna har gått och ingen mer verkar insjukna. Håller tummar och tår för att han bara ätit något olämpligt!
Men jag känner rastlösheten slita i bröstet. Kanske är man ovan att vara ledig för länge, stressen susar i huvudet. Timmarna springer iväg, som det känns nu kommer jag inte hinna ha semester. Kanske är det bara den berömda första veckan som det tar att varva ner eller att barnen varit sjuka eller att vi ingen bil har eller att regnet öser ner. Kanske en kombination av vissa eller alla delar.
Men jag är inte duktig på att ta det lugnt...
Imorgon skulle regnet hålla sig borta. Då kanske jag ska rensa stenhällorna ute på framsidan. Blir nog psykiskt sjuk om jag inte gör något!
