Bakom en kulle, dold i skogens dunkla charm, långt in i de djupaste Dalskogar firar jag min semester, vecka 29, som en tradition. Här öppnar sig en lite glänta i skogen och där står den ljuvligast av små stugor jag kan tänka mig. En röd liten stuga med vita knutar. Här har jag vuxit, precis som stugan, utvecklats och funnit min plats. Här har jag skött mina hästar av masonit och raggsockor, sprungit över hala stenar i ån, hört suset från gasollampans sken, lyssnat på mina föräldrar när de sjungit visor för oss på kvällarna, spelat sällskapsspel och gjort stearinbilder i Kalle Anka tidingar. Här har jag plockat hjortron och blåbär, dinglat med benen i gungfly, skrattat och gråtit...
Denna lilla stuga rymmer så mycket...
Att flytta ut i skogen där varken vatten eller elektricitet finns är rena himmelriket. Det finns dock ett elverk till att nyttja när kaffet skall bryggas eller man vill ta en vals med dammsugare och givetvis om man vill ladda telefonerna, om det nu skulle vara till någon nytta då du varken har 3G, 4G eller Edge.
Som sonen uttryckte det: -Va, har ni inget Wi-Fi?!
Sonen tog igen all förlorad sömn när vi kom dit. Sov mer än ett klockvarv runt och vaknade runt 12-snåret.
Filippa fick träffa en av sina favoriter, Camilla.
Så åt vi även surströmming. En delikatess jag alltid har ätit, kan inte komma ihåg att jag någonsin "lärt" mig äta detta. Maken och barnen äter inte, men vi andra...ja, vi andra äter för alla de som inte äter...
Tänk att små, ruttna fiskar i en burk kan vara så ljuvligt gott! Annars är jag fruktansvär kinkig när det gäller bäst-före-datum..
Sen ska det naturligtvis vara de rätta tillbehören.
Filippa och Zelda sitter vid ån tillsammans som de bästa vänner. Tänker på livet, tittar på fisken eller bara njuter av närheten. Filippa är djurälskaren nummer ett. Fortsätter hennes djurintresse kommer hon ha en farm eller ett zoo när hon blir vuxen.
Bus i blicken, full fart framåt...
Tänk vad dessa två kan leka, speciellt när det inte finns så mycket bekvämligheter att tillgå.
Leka med elden, det gör vi ibland.
Leka med elden, leka med elden, tänder lätt en brand.
Eld och vatten har något magiskt över sig. Fascination och rädsla i ett virrvarr. Två av de viktigaste elementen för vår överlevnad...
Jäs ja e bäst!
Elda pinnar kan roa i många timmar och håller knotten borta.
Ett svalbo och två svalföräldrar som håller vakt.
Min prins som bara växer och växer. Snart får jag nog inte ta kort på honom.
Mommo och Adam.
Adam på fika i Älgsjöselen hos gammelfarmor. Hemlagade och färska munkar. Mmmm...
Stockarna i taket på gammelfarmors stuga.
Här har vi hängt i generationer, tävlat om vem som orkar hänga längst, jag och mina kusiner och syskon. Kan fortfarande känna lusten att svinga mina lurviga runt stocken och dingla eller krypa upp och lägga mig ovanpå för att känna stockens sammetslena yta, som polerats av tidens händer, känna värmen som stigit upp mot taket och höra knastret från den öppna spisen samtidigt som man känner lukten av "petterkaffe", brandrök eller misuklimp. Tillbaka till barndomens obekymmer...
Men händerna är för svaga och röven för tung...
Min prinsessa i ett hav av prästkragar och blåklockor.
Min prins i en sommaridyll.
Kanske en blivande tavla. Får klura på detta.
Det här är för mig vackrare än alla andra utsikter. Jag lockas inte av hav och skärgårdar, klippor och skal/kräldjur.
Gärdesgårdar, skogar och lummigt är min melodi.
När blåklockor nickar i dikenas kant,
ja då är det sommar i Dalarnas land...
Sen kom även de jämngamla kusinerna på en visit. Tjejerna lekte häst och hoppade över hinder och byggde banor.
Killarna lekte med elden...
Kusinerna "Dalton"...
Min morbror tröttnade till slut på knotten.
