Helenas saliga röra

Igår när mökret lagt sig och kvällsbestyren var gjorda så smet jag ut i garaget för att måla spalje. Där hände något...

 

Men låt mig först börja med att berätta några saker. Jag föddes med nerverna utanpå kroppen. Jag är extremt lättskrämd. Jag har en make och barn som älskar detta och skrämmer mig i alla situationer man kan tänkas. Jag har en fruktansvärt livlig fantasi vilket innebär att jag inte har några bekymmer att föreställa mig det värsta (eller det bästa) och jag har sett på alldelse för många skräckfilmer.

 

Nu till saken.

 

Jag målade min spalje i godan ro. För att få njuta av tystnaden som råder så hade jag inte satt på stereon. Då helt plötsligt var jag helt säker på att jag hörde något vid dörren och vände på huvudet.

 

PANG!

 

Det blev bäcksvart, mina ögon spärrades upp till max och ändå kunde jag bara ana konturerna av fönstren som inte gav en gnutta ljus att vägleda mig. Såg inte ens handen med rollern framför mina ögon.

 

-HEEENRIK! DET ÄR INTE ROLIGT, SLÅ PÅ LJUSET.

 

Nu tycker jag mig höra steg som närmar sig.

 

-GE DIG! DET ÄR INTE ROLIGT, JAG SLÅR DIG MED ROLLERN!, skrek jag.

 

Nu hade pulsen börjat gå upp några slag. Inser att jag inte tänkte treva mig fram i mörkret mot dörren och mot den/det som eventuellt kom emot mig. Någonstans framför mig hade jag all spalje, strax till vänster stod ett färgtråg som jag inte ville kliva i. Så jag backade tills jag kände garageporten i ryggen. 

 

-AAAAHHHHHHH! HEEEEEENRIK!

 

 

 

Nu hör jag bara mina flåsande andetag och pulsen som susar i öronen. Men jag ger mig tusan på att jag även hörde någon röra sig i garaget. Jag höjer rollern i högsta hugg med högern och börjar treva efter lampknappen med vänster hand. Känner spindelväv på fingrarna med vad tusan gör väl det när jag snart kommer att bli uppäten av ett monster. Till slut, till min lättnad, känner jag lampknappen under mina fingrar. Denna ljuva lampknapp.

 

KLICK, KLICK!

 

Fortfarande svart. Nu är det inte roligt längre. Nu anar jag verkligen att det inte är Henrik som slagit av lampan. Nu är jag nästan säker på att det finns något i garaget jag inte vill träffa. Nu börjar jag trippa på benen och skriker ännu en gång:

 

-AAAHHHHHHH! (det hjälper nog föga mot monster)

 

Till slut hittar jag låset på garageporten men inte handtaget till att dra i porten så att den viker sig dubbel. Till slut rycker jag och sliter i fjädern och alla andra stag som håller i porten. Efter vad som käns som en evighet är jag ute på garageuppfarten med en puls på 200, en darrande röst och en färgroller i högsta hugg. 

 

Med spindelnät, olja och färg på händerna stövlar jag in i huset för att skälla på Henrik och för att se se vad som händer. Arg och rädd på samma gång. Det visar sig att jordfelsbrytaren i garaget löst ut när Henrik slog av infravärmaren på altanen.

 

Men jag tror fortfarande att något hade ett finger med i spelet. Jag kände närvaron av något omänskligt i garaget. Kanske var det jag...

 

Nu i efterhand så funderar man på om någon granne var ute eller någon gick förbi på gatan på en kvällspromenad och hörde min hysteriska monolog och mina fruktansvärda hot

 

-DET ÄR INTE ROLIGT, JAG SLÅR DIG MED ROLLERN...