En vandring till Gnupen
0kommentarer
Så äntligen blev den av, vandringen till Gnupen. Jag hann bli 37 år och pappa hann passera 60 år innan vi tog oss till denna plats. Det är skamligt att vi väntat så länge när vi har något så bedårande vackert att titta ut över.
Men det är inte så enkelt att ta sig upp dit. I lördags var marken torr och det gick att ta sig dit i gympaskor men till hösten kommer det nog att vara blötare och då får det nog vara gummistövlar.
Terrängen var backig, brant och full av rötter. Den gick över myrmark och stockar. Men det är värt det.
Att få vandra över en myrmark och känna den speciella doften och se det karga landskapet för ett visst lugn med sig.
När tystnaden är som den borde. En bris som drar över myren, några fåglar som kvittrar och flygfän som surrar. Annars är det tyst...
En liten paus blev det på myren där vi plockade hjorton och åt på stående fot. Vilken lyx att ha det på detta viset.
När vi vandrat i en timme och tog sista klivet, när man klev ur skogen och rätt ut på denna platå så blev man frälst. Tänk så vackert. Mitt i skogen ligger denna klippa, med ett fasligt stup.
Jag säger som Ida i Emil när hon är upphissad i flaggstången, "Jag ser ända till Mariannelund!"
Han håller ett vakande öga ut över nejden, min far.
Jag blir lite djup när man ser sådan natur. Vad har detta berget att skvallra om. Hur många människor har mött sitt öde vid detta stup. Vad har hänt med landskapet genom åren. Tänk om naturen kunde berätta för oss vad den vet.
En hänförande utsikt över ett flackt landskap ca 200 meter ned. Lite pirrigt att dingla med benen.
Hit vill jag ta mig till hösten när lövträden börjar skifta i färg och luften är klar och hög. Den utsikten tror jag slår denna med hästlängder.
Kommentera