Tjejvättern

0kommentarer

Imorse packades bilen och vi begav oss av mot Motala för tio mil på cykel.

Väl framme, laddade till tusen, rustades cyklarn och vi klädde oss själva vid bilen. Sen drog vi mot torget för att hämta ut startbevisen.

Glad i hågen över att vara på plats i tid svingade jag benet över cykeln och trampade iväg.

PANG!

Cirka 200 meter från bilen fick jag punktering. Men vad FAN. Ja, man ska inte svära, men nu passade det fint. Drog cykeln åt sidan. Och lika skickligt som vid ett pitstop på formel 1 bytte jag slang på framdäcket, satte hjulet tillbaka, slet åt mig pumpen för att pumpa upp ett tryck. Det här gick ju galant.

Fy FAN vad jag är bra. Ja här passade det också med ett svärord.

Men vad FAN igen. Ja här passade egentligen ännu fler svärord in. Döm om min förvåning när jag upptäcker att själva däcket spruckit längs med. Det var inte bara slangen som gått åt pipsvängen.

Nu blev det genast mycket ont om tid. Vi hade cirka två kilometer till torget och den sträckan skulle gås till fot med packning och cykel. Nu kände jag ilskan och stressen. Hur hinna detta!?!?

Men vi kom till torget i tid för att hämta ut nummerlapp, sedan vidare för att köpa nytt däck och ny slang. Nu gick allt i en rasande fart.

Pitstop igen och byte av däck.

Ladda med lite mellanmål och vatten.

Till servicen och få däcket pumpat.

Lämna in väskan för förvaring.

Kissa på bajamaja.

Skydda sig mot regn.

Ta sig till start!

När start-pipet ljöd så trampade jag i sakta mak fram. Livrädd att däcket skulle explodera ännu en gång. Men allt eftersom kilometrarna lades till mil blev jag mer och mer säker på att detta kommer att hålla.

Tre timmar och 51 minuter senare trampar jag över mållinjen. Mäkta stolt över mig själv och min cykel. Vilket team vi var!!!

JIHOOO!

Kommentera

Publiceras ej