Helenas saliga röra

Till dagens rubrik passar nog morgonens händelse in allra bäst.

 

Jag trodde nämligen att mitt sista ögonblick var kommet. Jag kände marken försvinna under mina fötter, tårarna brände bakom ögonlocken, klumpen i halsen växte, hjärtat rusade tills jag trodde att det skulle spränga bröstkorgen.

 

Jag rusade ut ur datarummet och ställde mig i köket och grät. Filippa kom springandes och frågade om jag grät på riktigt? JA skrek jag, då rusade hon ut till Olle och Adam och sa: - Kom får ni se, min mamma gråter på riktigt! Jisses, det är inte ofta de ser mig gråta. Rusade upp som en tonårsflicka, smällde i dörrar och slängde mig på sängen och fortsatte gråta. Jag trodde jag skulle snörvla ur mig hela hjärnan.

 

Livet var förstört, allt var förstört. Det kändes som om jag lika gärna kunde dö!

 

Allt detta för att jag frågade Henrik var alla mina skolarbeten fanns. De som var sparade på den externa hårddisken till datorn.

 

-Den har jag tömt!

 

Den hade han tömt. Nä, nu fasen hängde skilsmässan i luften och dallrade. Fatta att alla mina skolarbeten var borta, inte ens ett enda dokument var kvar. Nu var livet slut. Detta var slutet för den blivande tandhygienisten. Därav alla mina känslor och mitt beteende.

 

När den värsta stormen lagt sig så sansade jag mig en aning och satte mig vid datorn för att börja om med arbetena som krävde det. Tog mig en extra koll på mitt USB-minne för att se om jag kanske hade några arbeten sparade.

 

OCH DÄR! Prisa alla gudar i universum! Där fanns en säkerhetskopia på hela min mapp på skolarbetena. Har nog gjort den när vi skulle formatera allt på datorn och glömt bort det!

 

Nu kändes det lite bättre. Men från att allt rasade på ett par sekunder så sitter känslan kvar än ikväll. Känslan av att nästan ha förlorat allt. Som om man fått en örfil. Den är över snabbt men den svider jäkligt länge.