Helenas saliga röra

Idag i regnet, efter mörkrets intrång tog jag och Filippa på oss stövlar, regnkläder (mörka så klart) och mörka mössor. Allt för att inte synas så bra! Det är så att vi skulle ut och "låna" oss en fågeltall som jag fått syn på i väggrenen en bit ovanför oss. Filippa var lite orolig att ge sig ut i mörkret och ta något. Hon kände nog av min nervositet.

Hand i hand strosade vi längs vägen med en såg som enda tillhygge. Väl framme vid tallen så talade jag om att varje gång det kommer en bil måste vi gömma oss inne bland träden. -Mmmm, sa Filippa. Och vi måste vara väldigt tysta! -Mmmm, kom det igen till svar. Jag sågade snabbt av tallen....då kom det en bil, vi sprang in och gömde oss och stod alldeles stilla. -Finns det vargar här? pep det i en liten tjej som stod vid min sida. Nej då! Vi bara gömmer oss för att det är förbjudet att ta andras träd svarade jag! Det lugnade sessan.

Vi tog vår tall och började traska hemmåt över en stor äng i mörkret! Filippa hjälpte till att bära, stolt som en tupp. -Nu har vi gjort något coolt, va? Frågade Filippa. -Mmmm svarar jag! Precis när vi kommer fram ur mörkret ser vi en av grannarna från gatan, jag släpper tallen i riset och fortsätter gå. När vi väl möts så frågar han om vi är ute på promenad.

Filippa sättar armarna i sidan, stampar ner ena foten, skjuter ut hakan och säger..................-Vi har varit och tagit ett träd och de e föbjudä.......................

Var i hela friden är falluckan som jag så gärna vill falla igenom just då???? Undrar vad han tänkte, för något träd det hade vi inte med oss!!!!

Man skall aldrig ha med sig ärliga barn när man ska vara oärlig!