I helgen gjordes den sista turen med båten och övernattning för denna säsong. Vemodigt på ett sätt. Fast jag känner stt jag är färdig med båtsäsongen och redo att möta hösten här hemma. 


Det blåste till en början så vi satt på Heden och kunde inte bestämma oss för om vi skulle ge oss iväg eller inte. 


Till slut bestämde vi oss för att dra till Inre hamn i Karlstad och lägga oss där. Mörkret kom ungefär samtidigt som vi gav oss iväg. 


Lite läskigt men otroligt vackert att åka båt när det skymmer. 


Magiskt att puttra fram i kanalen in mot Karlstad med fullmåne i ryggen och endast ljuset från månen och höghusen som ledde oss. 

När vi lagt till tog vi en kvällspromenad igenom Karlstad innan vi kröp ner i bäddarna. På morgonen drack vi kaffe på badbryggan i morgonsolen innan vi promenerade in till stan för att äta brunch. Ett perfekt avslut på en perfekt båtsäsong. 

Så kom då tiden för operation av navelbråcket nerdimpande i postlådan. Lite orolig och lite lätt nervös är hon allt, vår sessa. Men det kommer att gå så bra. Det svåra blir att hålla henne lugn några veckor efter ingreppet. Ingen sport, ingen gympa och ingen lek på studsmatta eller vildare lekar. 
 
Hon fick en tid en tisdag och de tycker inte att hon skall gå till skolan förän tidigast måndagen därpå. Det blir några dagar hemma på soffan för energiknippet. Hur det nu skall gå!?
 
 
Idag är det fredag och jag tror att detta är första fredagen hemma och första helgen hemma sedan innan semestern. Det firade vi med att äta glass som fredagsmys och det gjorde vi på det sätt som jag minns när jag var liten. 
 
Halva paketet. 
 
Imorgon blir det stallet för att sedan ta en tur till Ikea om sällskapet tillåter. Därefter hem för att plocka bort det sista av sommaren och välkomna hösten. Blommor och utemöbler får plockas bort. 
 
Nu ska det mysas till max!
 
 
Idag var det då äntligen dags för undersökningen av Filippas navelbråck. 

Nu hör till saken att jag inte tycker om att späda på barnens sjukdomar och dalta med dom när de är sjuka. 

Ja, ja det går över säger jag ofta. Även denna gång. Efter lite tjat gav jag med mig. Tänkte att Filippa slutar tjata om en läkare säger åt henne att det går över. 

Men idag var det jag som klev ut från CSK med långt ansikte. Hakan passerade nog nyckelbenen. 

Visst hade hon ett navelbråck och det bör opereras, kallelse kommer om två till tre veckor. 


Jaha, där fick jag så jag teg...
I helgen kom två av tre Uddevallakusiner på besök. De skulle absolut sova tillsammans i den lilla bäddsoffan på 1.30 m. 

Varvade ner med böcker och iPads. Otroligt snälla barn som skötte sig exemplariskt hela helgen. 

På söndagen sken solen och vädret visade sig från sin bästa sida. Därför tog vi alla en båttur ut på Vänern. Jag, Henrik och barnen. Robert och tjejerna samt Conny och Anita. 



Vi lade till vid Sättersholmarna och utforskade ön, grillade hamburgare, badade, badade bastu och lekte. 

Sen tog vi fikakorgen och gick till andra sidan ön. Där var utsikten magisk. 


Kaffe och kaka smakade extra underbart med en utsikt som denna när de kanske sista, varma solstrålarna för året smekte kinden. 

Vad funderar han på, svärfar? Han suger ur det sista ur sommaren förmodar jag. Mentalt lämnar han sommaren bakom sig för att lämna oss en stund. Ett jobb i Abu Dhabi tar honom till en annan värld och lämnar tillbaka honom i höst när båtsäsongen är över. 

Det dröjer innan vi får sitta på dessa klippor igen. 

Filippa, Alva, Astrid och Adam 💞

Drog iväg direkt efter jobbet på fredagen med buss till stan, jag och barnen. Köpte gympaskor till Adam och sedan blev vi upphämtade av Henrik innan vi åkte till båten och kastade loss. 

Ut på tur, aldrig sur. 

Vi valde Nabben och slog oss till ro. Vi har surfat, dock på paddorna, vi har läst böcker och slappat i solen, grillat och tagit sovmorgon. Bara njutit av lugnet och kollat in fullmånen. 
Imorgon drar vi hemåt igen. Lite vardagssysslor som ska uträttas inför en ny vecka med jobb och skola. 


 
När pappa fyllde 60 år så fick han ett presentkort på en gyrokoptertur. Men vädret var inte så tillfredsställande förra hösten och dagen blev inte av. Men i helgen var det strålande sol och alla var samlade. Så det bar iväg till flygfältet i Malung och invänta gyrokoptern med pilot.
 
Först en liten snabb genomgång. Vad man får röra och vad man inte får röra.
 
Här var det bara glada miner, inte ett dugg nervös.
 
 
På med utrustningen. Det är tur att man får hjälm ifall man störtar. Varenda ben i kroppen skulle vara brutet men huvudet helt.
 
Det lilla huset i Dalen från ovan. Vår oas mitt i skogen.
 
Gnupen. Hit gick vi under lördagen. Fantastiskt att han fick se Gnupen från två vyer samma helg.
 
Tror han var riktigt nöjd med presenten. 
 
Sen idag är det dags igen. Idag fyller han år igen. Ett år över 60. Han är en fantastisk pappa och en stöttepelare att luta sig på. Pappa är alltid pappa. Hoppas du får en underbar dag och tack så mycket för att vi tog den där turen till Gnupen som vi pratat om så länge. Hoppas vi gör om den igen, snart.
 
Bilden är från förra året när han fick gyrokopterturen i present. Det kan ni läsa om här.
 
 
 
 
 
Så äntligen blev den av, vandringen till Gnupen. Jag hann bli 37 år och pappa hann passera 60 år innan vi tog oss till denna plats. Det är skamligt att vi väntat så länge när vi har något så bedårande vackert att titta ut över.
 
Men det är inte så enkelt att ta sig upp dit. I lördags var marken torr och det gick att ta sig dit i gympaskor men till hösten kommer det nog att vara blötare och då får det nog vara gummistövlar.
 
Terrängen var backig, brant och full av rötter. Den gick över myrmark och stockar. Men det är värt det.
 
Att få vandra över en myrmark och känna den speciella doften och se det karga landskapet för ett visst lugn med sig.
 
När tystnaden är som den borde. En bris som drar över myren, några fåglar som kvittrar och flygfän som surrar. Annars är det tyst...
 
En liten paus blev det på myren där vi plockade hjorton och åt på stående fot. Vilken lyx att ha det på detta viset.
 
När vi vandrat i en timme och tog sista klivet, när man klev ur skogen och rätt ut på denna platå så blev man frälst. Tänk så vackert. Mitt i skogen ligger denna klippa, med ett fasligt stup. 
 
Jag säger som Ida i Emil när hon är upphissad i flaggstången, "Jag ser ända till Mariannelund!"
 
Han håller ett vakande öga ut över nejden, min far.
 
 
 
 
Jag blir lite djup när man ser sådan natur. Vad har detta berget att skvallra om. Hur många människor har mött sitt öde vid detta stup. Vad har hänt med landskapet genom åren. Tänk om naturen kunde berätta för oss vad den vet.
 
En hänförande utsikt över ett flackt landskap ca 200 meter ned. Lite pirrigt att dingla med benen.
 
 
Hit vill jag ta mig till hösten när lövträden börjar skifta i färg och luften är klar och hög. Den utsikten tror jag slår denna med hästlängder.
 
 
 
 
Nu börjar vi landa här hemma efter 18 dagar på sjön. Sen vi kom hem har det blivit lite barnaktiviteter. Först bokade vi hotell i Örebro. Ett rum till oss och ett till barnen. Sen åkte vi till Gustavsvik för att bada på äventyrsbadet en hel dag. Sedan sov vi på hotellet och nästa morgon åkte vi till Karlskoga för att springa runt på Boda Borg hela dagen. Gissa om jag hade träningsvärk dagen efter.
 
Hemma några dagar för att tvätta undan all tvätt efter båtsemestern. En regnig dag så drog vi till Leos Lekland så barnen fick leka av sig. Sen har det varit kompisar, geocaching och övernattningar.
 
Idag hörde chefen av sig och funderade på om vi kunde börja jobba redan imorgon och vara ledig på fredag istället, inga problem! Skulle egentligen ha lämnat blod imorgon med blev genomförkyld innan helgen så det fick ändå avbokas.
 
Har nu börjat att slipa trappen här hemma för att måla den. Kände mig laddad innan jag började men blev tveksam när jag satt igång. Kommer inte att bli roligt att spackla och slipa trappen innan grundfärgen skall på. Men det blir nog super när det är klart.
 
Tömde kameran idag från semestern och fick några tillbakablickar. Synd att semestern är så kort! Här kommer några bilder, själv kryper jag ner och hoppas på att jag kan sova och att jag inte försover mig imorgon.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
De sista dagarna på vår båtsemester låg vi kvar på Nabben och sög ur de sista solstrålarna. Njöt till fullo av sol och barnens bad, bastu och grillad mat. Kollade in fina solnedgångar och umgicks med goda vänner, spelade gitarr och sjöng. 

Idag valde vi att gå vår sista etapp hem tillbaka till Heden. Tänk vad lycklig man kan bli av att se Hedenpannan framträda allt tydligare när man går mot älvmynningen för att avsluta semestern. Nu går vi iland på våra sjöben med 18 dagar ute på sjön i bagaget. 

Kan summera semestern med: 
*Sjövanan är betydligt bättre
*Jag är säkrare på att navigera
*Sjösjuk är jag inte
*Det är oftast sol ute på sjön
*Ska samla mynt till nästa år
*Är inte lika rädd för vatten längre
*Önskar mig en mindre blåsig sommar nästa år. 
*YOLO, you only live once (du lever bara en gång)



Natten till måndag var en natt med orolig sömn. Första gången jag vaknade var 05.00 för att kolla läget. Blåsigt hela morgonen. Först åt vi frukost och beslutade att dra mot Karlstad ändå. Blåsten skulle öka och hålla sig kvar hela veckan. Nu kände vi att vi var färdiga med Ekenäs. Gruvade oss att ge oss ut i den trånga farleden med sidvind men det gick hur bra som helst. Väl ute på Vänern var det lugnt och strålande sol. 



Efter två timmar var vi tillbaka där vi började för två veckor sedan, Nabben. 


Tisdagen gick i regnandets tecken, hela dagen. Vi kurade ner oss i förpiken och kollade filmer via Netflix på iPaden med ett avbrott för bastu och dusch. 

Vi hängde upp iPaden i takluckan och drog täckena upp till hakan. Vem behöver hemmabion?!

På fredagsmorgonen packade vi ihop och lämnade Laxhall efter frukost och styrde mot Ekenäs. 
Mäktigt att vara ute på öppet vatten och solen gassar på ryggen. 

Vi gjorde ett lunchstopp på Djurö där en tonfisksallad lagades till. Förtöjning med fören mot brygga och ankare i aktern. 

På bryggan står Filippa och fiskar. 

När vi närmade oss Ekenäs åkte vi genom en riktigt trång farled. 


Väl framme så mönstrad tre av besättningen av. Adam, Conny och Anita, gillar inte avsked. Nu blev det tomt och båten kändes otroligt stor. På kvällen grillade vi hamburgare och kröp sen in i båten med böcker och iPads. 

Natten mellan fredag och lördag sov jag lite dåligt. Ett oväder med regn och åska drog förbi och vinden tilltog. Det blåste friskt hela dagen. För att fördriva tiden hyrde vi två cyklar och tog två geocachar med Filippa bak på pakethållaren. På slutet hade vi sådan motvind att vi nästan stod stilla om man inte trampade. 
En cykeltur på småstigar livade upp dagen och Filippa. 


Ute på Ekenäs sydspets. 

När cyklarna lämnades tillbaks handlades det lördagsgodis och tidning för att sedan krypa in i båten för att slippa blåsten. 

Filippa har pratat in sig hos "grannarna" och får rasta deras hund, Saga. Vilken tur att det finns snälla båtfolk som lånar ut sina hundar annars hade jag fått skavsår i öronen. På kvällen är det vindbyar upp till 17m/s. Vassen utanför båten ligger nästan ner på vattenytan. Då unnar man sig kaffe och choklad i båten med värmaren på. 


Idag, söndag, börjar Filippa tröttna ur rejält. Hon tjatar, vi spelar spel. Hon frågar, vi svarar. Hon gnäller, vi läser bok. Hon klättrar på väggarna, hon och Henrik leker hund. Den synen skulle ni sett. Filippa i hundhalsband och koppel, springandes på alla fyra och Henrik hållandes i andra änden. Så gick hund och husse på promenad bland båtar och folk! HAHAHA! 

Här finns inga kompisar och inget att göra. Hon spenderar varje stund hon kan och får med hunden Saga. Idag har det blåst vindbyar upp till 17m/s men mojnat av nu mot kvällningen. 

Vi fyllde vatten, packade ihop och ställde klockan på 05.30 för hemfärd mot Sättersholmarna eller Nabben. Enligt väderprognoser ska vinden tillta vid 10 imorgon och blåsa en hel vecka. 

Nu har vi tröttnat på blåsten och vill hålla oss inomskärs för enkelhetens och säkerhetens skull. 



Spiken blev nästa anhalt där vi fick tvätta några tvättmaskiner, promenera och titta i bodarna, spela minigolf, geocacha och äta pizza. 


Morgonen därpå så rundade vi öarna och fär stod det i all sin prakt, Läckö slott. 

Utsikten från aktern på båten. Inte något att klaga på. 

Barnen gick på skattjakt och spökvandring på slottet. Sedan var det geocaching på schemat. Den ena slutade in i en hemlig grotta under slottet. 
Ett soldränkt slott. 

Ett slott i natten. 

Vi fick påhälsning ända in i luckan ner till båten. Hon ville inte gå ut fast Henrik sköv ut henne med handen. 


Barnen fick locka ut henne med bröd till bryggan. 


Sen tog vi en sväng till Hällekis. Tanken var att hyra bil och ta oss upp till Kinnekulle och sedam vandra för att kolla på fossiler. Tyvärr fanns ingen bil utan vi tog en promenad för att bunkra lite mat. Därefter vände vi skutan och styrde mot Laxhall. 

Snäll mamma som man är så fanns det två legosatser gömda på båten att sysselsätta sig med. Detta var en stor glädje för barnen. 





Till slut anlände vi Laxhall. Nya fina bryggor att lägga till vid. Fräsch toalett och dusch. Tyvärr så låg vinden på lite illa. Den gjorde att vi fick några nätter med orolig sömn. 

På onsdagskvällen på Laxhall var bord bokat på restaurangen. Räkfrossa för de vuxna och pannkaksfrossa för de små. 
Torsdag efter frukost så packade Bäckströms ihop för att närma sig hemmet och lämnade oss själva på Laxhall. Från att vara elva personer blev vi nu bara sex stycken kvar. Det blev allt lite tomt och konstigt. Nu skulle vi stå på egna (sjö)ben. 


Sista natten på Laxhall så avtog och vände vinden vilket gjorde att vi blev skyddade av piren och fick en lugnare natt. 


Torsdagsmorgonen blev det en välförtjänt sovmorgon, vaknade 10.20. Känns att man sov lite föregående natt. Efter frukost vände vi båda båtarna som innan stod förtöjda med fören mot bryggan. Med aktern mot blir det lättare att gå av och på. Därefter tog vi en promenad till restaurangen på Luröbryggan och åt lunch. 


Stånguddens fyr. 


Därefter körde vi geocaching. Det är att leta gömda "skatter" och registrera dom. Barnen gillade verkligen att leta. Totalt gick vi över en mil idag. Inte mycket gnäll trots lång sträcka. 


Väl hemma så åt vi kvällsmat och varvade ner. 

Fredagsmorgonen var ännu en sovmorgon. Mysfrukost tillsammans. Halvtaskigt väder, därför kröp vi tillbaka i sängarna och läste deckare och andra böcker. Till lunch grillade vi hamburgare. Sen blev det en promenad till linfärjan för att kolla utsikten och ta en sista geocach. Blåsigt men barnen drog färjan på fullaste allvar.  Barnen har fiskat på kvällningen och vi har grillat. Ikväll visade sig solen och värmde gött under kvällsmaten. Underbart med lite sol mellan alla skurar. 



Idag var det upp med raska fötter för att äta frukost innan Luröbåten skulle anlända med Conny och Anita. Äntligen kom de, fullpackade upp till öronen. Helt otroligt vad en båt "sväljer" saker. Finns otroligt mycket packutrymme. Idag så blev det namngivningsceremoni. Båten fick namnet YOLO, you only live once. Passande namn tyckte vi. Man lever bara en gång! Varför inte fånga dagen och uppleva båtlivet. Namnet skålades in i bubbel. På kvällen grillades det i kvällssolen. Alla kröp ner tidigt i säng för imorgon kastar vi loss mot nya äventyr. 



En sista solnedgång på Lurö. 


För första gången på 11,5 år åkte jag upp till Dalarna helt själv. En liten konstig känsla, lite lätt rastlös i början. Första natten sov jag hos Ida. Kusin Camilla gjorde oss sällskap. Vi gick till Kringelkroken och satt där i kvällssolen och tog ett glas rosé. 


Därefter körde Camilla runt oss i byn och vi kollade in olika byggnader och villor. Åkte på gator jag inte åkt på på säkert 15 år. Mycket skratt blev det!

Sen stupade vi i säng. Jag var supertrött. På morgonen infann sig Camilla innan jag stigit upp. Både Ida och Camilla såg luriga ut, sen fick jag en lapp med en lista vad jag skulle packa på fem minuter. Sen bar det iväg till Yttermalung där kusin Emil fick en liknande lapp och till sist tillbaka till Malung där min andra syster fick sin lapp. Vi hade fått packa med oss handskar, metmask, metspö, kortlek, rep, pennor, snöre, hopprep och fotboll. Och ett glatt humör. Sen styrdes kosan mot Lima. På vägen var det stationer. Vi fick hoppa hopprep i diket, tricka med fotbollen på Kläppens parkering samt springa runt en timmerhög. Jag samlade minst poäng, förlorade och fick börja sista grenen...

Höghöjdsbanan!


Det var länge sedan jag skrattade så här mycket men en del tårar i början var nog skräckblandade. Att var upp till 12 meter ovanför marken, hoppa mellan platåer, svinga sig i gungor, balansera på rep och slänga sig ut i linbanor är inte bra för psyket. 

Att kliva in på sista platån och vänta på att få firas ner var en underbar känsla. Jag tackade min lyckliga stjärna och var nog en aningens tacksam till herren där uppe att jag överlevt. 







När alla fått fast mark under fötterna bar det av tillbaka till Yttermalung för kusinmiddag. 

Stort tack till Camilla och Ida som ordnat detta. Ni är underbara! Och tack till Emil som lagat den mesta av maten!

När jag fått nog med äventyr, kryp och talltoppar med skyhög adrenalinhalt i kroppen bytte jag spänningen mot lugnet, tallarnas sus, fågelkvitter och knott. Jag körde bilen till det lilla huset ner i Dalen. 


Nu har jag fått en dos av fjälluft, skogsdoft och knottbett. Nu klarar jag mig ett litet tag till. 

Tills vi ses nästa gång!
Under helgen som varit så tog vi en långhelg med båten. Det gick galant och det gick åt skogen och det löste sig. 



På onsdag kväll styrde vi ut från Heden på vår färsta "riktiga" resa med maten packad och planerad övernattning i båten. Vi anlände Nabben ca 21.00 och lägger till utan missöden. Vinden tilltog och första natten blev det inte mycket sömn. Nya ljud, oro över knopar, sidvind som gungar oss till orolig sömn. Vattnet som smäller i båten. Så många gånger har jag nog aldrig tittat ut genom ett fönster under en och samma natt. Vi är heller inte sjösjuka direkt har vi konstaterat. 






Torsdagen var det fortfarande väldigt blåsigt under hela dagen. Grillning och promenad runt Nabben med Bäckströms. Inser flera gånger under dagen vad som fattas oss och båten. Mycket man inte tänkt på (potatissticka, plastfolie, ugnsfolie, plastpåsar). Problem är till för att lösas. Camilla åker hem för att jobba. Under kvällen mojnar det men natten fortsätter vara blåsig. 

På fredag hade blåsten minskat lite och det var behagligare i luften. Denna dagen började jag oroa mig för att "bajstanken" kanske började bli full. Henrik suckade lite lätt och tyckte nog att jag var nojjig. Men gå ner och titta då. Det gjorde jag, lättade lite på skruvlocket. Den panik och känsla som uppstår när bajvatten sipprar ur. Bäckström son uttryckte det så här: "De juktar skunk i ejan båt! Va haj du jott?" Jo du lille vän. Jag ville bara veta hur mycket bajs det fanns i lådan...och den var skitfull!

HAHA! Nu kan jag skratta men inte då!

Där och då beslutar vi att hämta upp Camilla vid båtklubben och tömma tanken. Efter lunch packar vi in barnen i vår båt och ska starta. En motor inga problem. Nästa motor stendöd. Felsökning börjar, stressen ökar, barnen frågar och Camilla väntar. Vi har lite småfel på elen visar det sig. Ett glapp under plottern visar det sig vara. Tokigt kopplat, inte kopplat, dåliga kablar. Ja en härva helt enkelt. Till slut är vi på väg mot Heden. Hämtning av Camilla går bra, toatömningen likaså. Sen blev det sanering nere runt bajstanken. Tur att jag slängt ner en kartong med handskar. Från och med nu var det bajsförbud på våran båt. Morgon/kvälls och nattkissen var ok att göra. Jag tänker ALDRIG mer skura en överfull läckande bajstank om jag kan få familjen att gå på dass om det finns! 


På kvällen badade vi bastu och duschade, efter det åt vi grillat och drack ett glas rött i kvällsolen. Under dagen fyllde det på med folk. 

Lördagen blev vår sista dag ute på Nabben. Vi åt frukost i solen som strax försvann bakom täta moln. Packade ihop för hemfärd. Vinkade av Adam som stannade några timmar extra hos Bäckströms medans vi drar hem på Filippas ridning. Första gången helt själva vid tilläggning på Heden. Gick på andra försöket, strömt som busen. En mycket lyckad första tur som gav mersmak på båtlivet. Trots småbekymmer. 

Henrik stannade i båten medans jag tog svärföräldrarnas bil som vi lånat då våran skulle lämnas in måndagmorgon för reparation efter bilinbrottet. Väl tillbaka efter ridningen plockade vi ur och städade båten. Alla börjde bli hungriga och griniga. När vi väl kommer till bilarna var vår bil helt stendöd. Fick öppna med nödnyckeln, åla mig in via förarplatsen vidare till baksätet, fälla ryggstödet och åla in i skuffen där jag lyckas pilla bort skyddsplasten över nödöppningen. Allt för att få tag på startkablarna som låg under golvet i skuffen. Förmodligen ligger något och tjuvdrar ström efter kabelklippningen. 

Nu är bilen på reparation, jag har inte insjuknat i någon avföringssjukdom, en del elfel är felsökta, andra fixade och vi har fortfarande kvar viljan att åka mer båt. Frågan är väl om familjen Bäckström vågar ha oss i hasorna hela sommaren. 



Idag bar det av till Saxebyn i Kil för att se kossorna släppas ut i våren. Det bjöds på bulle och mjölk som barnen åt med god aptit i väntan på korna. 

Sen kom dom!

De släpptes i omgångar. 

Jihoo!

Lite hopp och skutt bjöd de allt på. Men lite stelbenta var de allt. 



En del skrek ut sin glädje, muuuuuu!

Andra funderade nog vad det var för folk som stod och glodde. 

Fina djur!


Sen åkte vi hem från det ruggiga vädret och åt lunch innan gästerna styrde kosan mot Malung igen. En hel helg har vi fått umgås!

Bäddsoffan var knappt stor nog för dom alla fem. Men finns det hjärterum...

Idag började Henrik sitt "nya" jobb. Samma firma men ett steg upp i karriären. Det firades för två veckor sedan när han fick beskedet. Samtidigt lämnar han Skanska och Stockholm bakom sig och återvänder hem till oss, Värmland och AMAB!

Det tackar vi för!



Igår gick vi en tung dag till mötes. Ett sista avsked skulle tas.
 
Mina underbara systrar sjöng två fina låtar. Här kommer en av dom.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vila i frid, Sven!
 
Resan fortsätter men inte här...
 
 
Lördag morgon klockan 10.00 var det dags för själva sjösättningen. Riggad och klart för att lyfta från släpet. 

Sakta men säkert närmade vi oss vattnet. Allt gick galant. Det var bara vädret som var emot oss. Kallt som tusan och blåsigt. 


Se där, ingen fast mark under fötterna. Flöt gjorde hon också. Men tyvärr insåg vi att hon tog in vatten i två genomföringar så nu gällde det att jobba. Medans kranföraren väntade en stund ifall vi skulle bli tvugna att lyfta ur henne drog Henrik iväg och handlade lite verktyg. Det blev ett par timmar med lite magknip, sura miner och spänd stämning. Men till slut verkade det som vi fick stopp på vattenflödet in. Vi gav oss iväg. 

Tråkigt nog när vi kom ut på Vänern så låg dimman ganska tjock. Vi som tänkt åka ut och grilla. Vi tog turen till KSS för att fylla tankarna som nästan var halvfulla. 

Här var det jag som fick lägga till och det mina vänner var inte det lättaste. Men till slut låg vi där och kunde fylla på bränslet. 

En liten nätt summa. Huvva!

När vi tankade så lättade dimman och solen tittade fram till och från. Ibland blå himmel, ibland lätt dis. 

Vi drog ut mot Sättersholmarna där vi skulle öva på att lägga till. 

Sista udden innan öppet vatten. Bortanför där är vida Vänern. 

Här fick Henrik lägga till. Gick också problemfritt även om vi tar lite tid på oss. Här gick vi iland och grillade hamburgare och skålade i bubbel för sjösättning och framtida äventyr. Naturligtvis alkoholfri!

På vägen tillbaka till Heden och båtplatsen fick barnen testa på att köra båten. Adam och pappa testar hur fort båten kan gå. 

Sen var det Filippas tur att hjälpa pappa att ta båten mot Heden. 

Väl framme lade vi till och såg till att förtöja båten och byta till nya tampar efter förra ägaren. 

Natten till söndag sov vi över i båten och småfixade lite. En hel del skall fyllas och inhandlas. Får handla lite eftersom vi känner vad vi behöver. Här är vi riktiga gröngölingar. 

Söndagsmorgonen bjöd på strålande sol och stormvindar. Stannade kvar på båtplatsen och skruvade och städade lite innan vi fick åka hem och ta hand om huset lite. 


I onsdags åkte vi till båten för att kolla till den en sista gång och göra det allra sista på badbryggan som var kvar. 

Nu hör till saken att eftersom båten är transportklar så är targabågen och ställningen till kapellet fällda bakåt. För att komma in i båten så måste man kliva över och krypa under. 

Ja, det är nästan som att vara på Boda Borg för att ta sig in i båten. Speciellt när man är så graciös och smäcker som jag. Under och över var det. 

Åhhh hej, åhhh upp och så ska benet svingas över kapellställningen. Finner balansen på ett ben, fäller överkroppen fram och det andra benet bakåt, börjar svinga det i en vid halvbåge ut från kroppen. Så som man gör när man skall kliva över något. Sa jag att jag inte är så smidig av mig. 

Sen blev det svart för ögonen och spyan låg och svajade i halsen. Vem tusan klöv foten på mig. Hade laddat av en spark rakt in i kapellröret (det heter säkert inte så på båtspråk) där tre tår valde att hamna på höger sida av röret och de andra två tog vänstersvängen. 

Synen återkom sakta och spyan svaldes ner och ersattes med blanka ögon. Aj som fan får man säga. Måste ha gett ifrån mig ett stenåldersvrål för barnen stod blickstilla med uppspärrade ögon och frågade: Vad hände mamma! TYST! Var allt de fick till svar. Att det gör ont att sparka i tårna vet jag! Men nu gjorde det riktigt ont!

När vi skulle lämna båten gick knappt foten in i skon och att ens sätta ner tårna mot golvet var otänkbart. Fick gå på hälen ut. 


Nu är det blå och värker. Förmodligen bruten. Det känns som sist jag bröt tårna. Bara att vänta ut tiden. 

Börjar få en vana i att bryta tår!