Jag är som jag är och det tänker jag fortsätta med. Men nu med en annan klarhet. 

Jag har ibland sett mig som tråkig. Vill inte göra en massa saker, tycker inte om att boka upp alla tider, tycker inte om massa folk. Vill inte ändra i ett tänkt schema och har svårt för att vara spontan. Jag kan nästa bli arg om det blir för mycket spontanitet. 

Maken har lärt sig detta ganska bra. Blir det förändringar så låter han mig veta. Sen skiter han i mig och mina protester en stund. När min hjärna har bearbetat och tänkt om så blir det bra till slut. 

Jag snubblade över ett personlighetstest där det framgick att jag var mer åt det introverta hållet. 

Introvert?!

Jag hade inte hört talas om det ordet tidigare. Hade i alla fall inte lagt det på minnet. Sen fanns det ett tips på en bok att läsa. 


Nu har jag slukat boken med hull och hår. Det var som att läsa en uppslagsbok om mig. Jag förstår mig själv på ett helt annat sätt. Jag är inte osocial, jag är inte tankspridd, jag är ingen ordbajsare. Jag är introvert. Och jag är stolt. 

Författare skriver att: "Det är inte lönt att skriva för extroverta eftersom de inte har tid att läsa mellan kitesurfing, zumbaträningar och lattefikor. "

För de, precis som jag, som inte visste innebörden av dessa ord så är extroverta de som ständigt är igång och på, en duracellkanin. 

Många studier visar att en introvert person oftast generellt är mer känslig än extroverta. Bara det att vi inte visar det. 

I boken stod det även: "Den stora utmaningen för mig är att våga ta fler konflikter. Jag kan ta konflikter om det är något som är viktigt för mig och mina barn. Men det kostar väldigt mycket energi. Jag skulle vilja ta fler konflikter utan att det gjorde mig utmattad. "

Precis så känner jag. Visst kan jag ta en konflikt. Men jag är som en urvriden disktrasa efteråt. Därför undviker jag konflikter om jag kan. Blir helt känslolös efter. Sen kommer även den där egenskapen som gör att jag inte släpper in någon igen om den sårat/retat mig rejält. Långsintheten. Har du fått mig riktigt arg (vilket tar lång tid eller så har du betett dig inte önskvärt) då har du en ovän för livet. 

I boken beskrivs även "solhets". Det innebär att en extrovert skall ut i solen, fånga dagen och en strandplats. Den introverte drar däremot en lättande suck när himlen är grå. Då kan man vara inne med gott samvete. Lite sån är jag. Älskar regn och höst. Mörker och grått. 

Här kommer några citat från boken

"Introverta söker snarare ett lugn, en avsaknad av aktiviteter. Vi har samma mentalitet som en fet perserkatt. Introverta är som lyckligast när vi lägger oss utan att morgondagen är fylld av aktiviteter. Vi njuter av känslan att vara färdiga."

"Vi märker inte själva att vi är ledsna ibland eftersom vi har distans till oss själva. Samtidigt kan vi ibland uttrycka oss på ett sätt som kan upplevas kallt eller hårt av andra."

"Jag är inte arg deprimerad eller osocial. Jag vill bara inte prata med någon på en stund och det är okej."

"Att straffa en introvert med ensamhet är som att försöka dränka en fisk. "

Efter att ha läst boken känner jag att jag har hittat mig själv. Det är ju så populärt att finna sig själv idag och jag råkade bara göra det när jag fick denna boken i min hand. Så är det någon som känner igen sig, läs boken. Den innehåller många skratt och aha-upplevelser. 

Några punkter som kännetecknar en introvert:
• Söker stillhet och avslappning. 
• Gillar självständigt arbete. 
• Hjärnan funkar bra trots lite sömn. 
• Presterar bäst på förmiddagen. 
• Tålmodig. 
• Trivs i eget sällskap. Har ett lågt socialt behov. 
• Bra långtidsminne. 
• Ser detaljer. 
• Självständig. 
• Stresskänslig. 
• Presterar sämre under press. 

Sån är jag...
Igår var en bra dag. Jag började och slutade dagen med de bästa patienterna man kan tänka sig. 



Snälla patienter som gapade och röntgades och putsades. Besiktningen blev godkänd. 
Igår när mökret lagt sig och kvällsbestyren var gjorda så smet jag ut i garaget för att måla spalje. Där hände något...
 
Men låt mig först börja med att berätta några saker. Jag föddes med nerverna utanpå kroppen. Jag är extremt lättskrämd. Jag har en make och barn som älskar detta och skrämmer mig i alla situationer man kan tänkas. Jag har en fruktansvärt livlig fantasi vilket innebär att jag inte har några bekymmer att föreställa mig det värsta (eller det bästa) och jag har sett på alldelse för många skräckfilmer.
 
Nu till saken.
 
Jag målade min spalje i godan ro. För att få njuta av tystnaden som råder så hade jag inte satt på stereon. Då helt plötsligt var jag helt säker på att jag hörde något vid dörren och vände på huvudet.
 
PANG!
 
Det blev bäcksvart, mina ögon spärrades upp till max och ändå kunde jag bara ana konturerna av fönstren som inte gav en gnutta ljus att vägleda mig. Såg inte ens handen med rollern framför mina ögon.
 
-HEEENRIK! DET ÄR INTE ROLIGT, SLÅ PÅ LJUSET.
 
Nu tycker jag mig höra steg som närmar sig.
 
-GE DIG! DET ÄR INTE ROLIGT, JAG SLÅR DIG MED ROLLERN!, skrek jag.
 
Nu hade pulsen börjat gå upp några slag. Inser att jag inte tänkte treva mig fram i mörkret mot dörren och mot den/det som eventuellt kom emot mig. Någonstans framför mig hade jag all spalje, strax till vänster stod ett färgtråg som jag inte ville kliva i. Så jag backade tills jag kände garageporten i ryggen. 
 
-AAAAHHHHHHH! HEEEEEENRIK!
 
 
 
Nu hör jag bara mina flåsande andetag och pulsen som susar i öronen. Men jag ger mig tusan på att jag även hörde någon röra sig i garaget. Jag höjer rollern i högsta hugg med högern och börjar treva efter lampknappen med vänster hand. Känner spindelväv på fingrarna med vad tusan gör väl det när jag snart kommer att bli uppäten av ett monster. Till slut, till min lättnad, känner jag lampknappen under mina fingrar. Denna ljuva lampknapp.
 
KLICK, KLICK!
 
Fortfarande svart. Nu är det inte roligt längre. Nu anar jag verkligen att det inte är Henrik som slagit av lampan. Nu är jag nästan säker på att det finns något i garaget jag inte vill träffa. Nu börjar jag trippa på benen och skriker ännu en gång:
 
-AAAHHHHHHH! (det hjälper nog föga mot monster)
 
Till slut hittar jag låset på garageporten men inte handtaget till att dra i porten så att den viker sig dubbel. Till slut rycker jag och sliter i fjädern och alla andra stag som håller i porten. Efter vad som käns som en evighet är jag ute på garageuppfarten med en puls på 200, en darrande röst och en färgroller i högsta hugg. 
 
Med spindelnät, olja och färg på händerna stövlar jag in i huset för att skälla på Henrik och för att se se vad som händer. Arg och rädd på samma gång. Det visar sig att jordfelsbrytaren i garaget löst ut när Henrik slog av infravärmaren på altanen.
 
Men jag tror fortfarande att något hade ett finger med i spelet. Jag kände närvaron av något omänskligt i garaget. Kanske var det jag...
 
Nu i efterhand så funderar man på om någon granne var ute eller någon gick förbi på gatan på en kvällspromenad och hörde min hysteriska monolog och mina fruktansvärda hot
 
-DET ÄR INTE ROLIGT, JAG SLÅR DIG MED ROLLERN...
Då var båtsäsongen över för vår del. Nu ska hon ställas in för välförtjänt vintervila. Hon som tagit oss till nya magiska platser och gett oss nya bekantskaper. Hon som burit oss genom blå stilla och mörka vilda vatten. 


Vår alldeles egna Yolo. Nu återstår lite putsande och småfix under vintern för att åtgärda sådant vi upptäckt under sommaren. Tills vi ses. Men nu tar vi höst och vinter. Våren kommer längre fram.