Är man släkt med Doris, eller?

Det hela började i lördags på Liseberg. Hade vunnit godis och skulle låsa in det i ett skåp. Trettio kronor kostade det och man skulle dra visakortet. Fiskar upp det ur plånboken, drar det och blir sedan stående.

Inser att jag inte har en minsta aning om vilken kod jag har. Testar en och den är naturligtvis fel. Avbryter köpet och låter Henrik ta över.

Lutar mig fram mot matallbrickan på skåpet och ler.

Jodå båda mungiporna åker upp, jag vet vilken dag och datum det. Ingen stroke! Men VARFÖR vet jag inte min kod.

Var det skräcken från spökhusen eller farten i Helix som gjort att jag tappat koden.

Hur som helst är det dags för lunch och jag och Henrik befinner oss i olika kassor och jag tror mig kommit på min kod. Jag och barnen beställer mat, jag tar kortet och slår koden...

HA! Var det rätt kod? Näääe! Ett försök kvar!

Fick ursäkta mig, slita fram telefonen och föra över pengar till Adam som fick betala maten. Tack gode gud för alla dessa bank och pengaappar som hjälper mig i denna svåra stund.

Resten av dagen går, fler karuseller, fler spökhus. Hoppas på att någon skall skrämma tillbaka koden i mitt trånga lilla huvud. Men det vill sig inte riktigt.

En sista gång gör jag ett försök. Känner mig nu ganska säker på koden. Hur kunde jag blanda ihop siffrorna så. Går med bestämda steg mot automaten, beredd på att automaten kommer att ta mitt kort i värsta fall. Knappar koden, JIHOO! Kommer vidare till där man väljer hur mycket pengar man vill ha. Ler och känner mig lättad. Väljer att plocka ut 100kr.

MÄÄÄÄN!

Fel kod, utkastad i kylan igen. Men jag fick behålla kortet. Nu börjat jag bli riktigt mörkrädd. Hur kan man glömma en kod som man tryckt sååå många gånger.

Helgen går och jag återvänder till vardagen. Vänder upp och ner på pärmen med viktiga papper för att finna min kod. Men hönshjärnan har inte sparat den, någonstans...

Går till Ica och prövar en fjärde gång. Utan framgång.

Imorse när jag satt på bussen kom en tanke som en blixt från klar himmel. Jag VET! Jag vet vart jag gömt koden!

HAHA! Lyckan är total när jag inser att jag nu ska få se koden. Öppnar upp telefonen, letar mig fram...

*trummvirvel*

VA! Det DÄR är inte min kod! HAHA! 😅😳🤔

Vad tusan har jag att förlora, klev av bussen, gick raka vägen till bankomaten, satte i kortet, slog koden och fick ut 100kr.

VARFÖR!?

Jag känner inte igen koden trots att jag ser den. Det är först nu på kvällen jag tror mig veta att jag haft denna kod och koden jag slog och vände och vred på var den förra koden innan jag fick nytt kort.

För att vara lite lustig kan man säga att jag har dåligt "KORT"tidsminne...😂

I helgen har vi ägnat all tid till att ta upp båten.

I år fick vi inte plats i varmgaraget där vi tidigare stått. Där skulle det renoveras. Det fick vi reda på i fredags. Men efter att ha letat med ljus och lykta fick vi plats i ett tält. Det svaret fick vi i lördags, lite lätt oroliga var vi. Ett STORT tack till denne tältägare!

Så på lördagen så fixades båtplatsen iordning och båten kördes till lyftkranen, vi bytte oljan, packade ur allt frostkänsligt och började blåsa ledningarna fria från vatten.

Sen var det bara hem och ta en varm dusch och krypa ner och ladda för söndagen och upptagningen.

Klockan 9.00 var vi på plats och lyftet började.

När båten väl låg i trygghet på vagnen var det bara att börja tvätta. HELA BÅTEN! Ett jobb som tog sin tid, som stundvis var svinkall, blåsig och blöt.

När båten glänste så var det dags att vinterkonservera motorn och båten. Glykol spolades igenom, genomföringar öppnades, ledningarna blåstes en gång till, filter och silar tömdes på vatten.

Sen var det dags att köra båten till tältet.

Till slut, halv fem på eftermiddagen var hon på plats. Nu såg hon allt ensam och liten ut i det stora, tomma tältet. Natti, natti!

Idag sa vi hejdå, för alltid, till det som varit vårt hem i nästan 13 år. Här är båda barnen födda och i väggarna finns glädje och sorg, skratt och gråt. Här har små barnafötter blivit stora och de vuxna har utvecklat rynkor och gråa hår.

Men vi var redo att ge oss av. Något som växt fram de senaste två åren efter att sonen börjat på engelska skolan. En tanke som blev verklighet när även dottern kom in på skolan.

Nu byter vi Forshaga mot Karlstad, hus mot lägenhet.

Vi trivs redan i lägenheten, får se om det håller i sig!

Nu ska vi bara boa till oss i lägenheten och känna efter på riktigt under höst och vinter. Det kommer att bli bra!

Nu har det börjat, men inte slutat.

Flyttkaoset!

Vi har haft hjälp av vänner och två täckta släp. Det ena packades på söndag kväll och det andra måndag morgon. Sen gick det några turer under måndagen och vips så hade alla stora möbler flyttats.

Kvar var det värsta, allt småplock, köket som vi inte tömt då vi "levt" i huset fram till flyttdagen.

Vi börjar nu närma oss slutet på att tömma huset. Två eller tre vändor kvar. Sen får städfirman komma.

Vår inflytt kommer vi alltid att minnas. Första kvällen i lägenheten, helt slut i kroppen, ingen mat i kylen, griniga och trötta. Åker till affären för att handla och plocka upp lite täcken och kuddar från bilen. Gäspar, tar hissen upp, räcker över nyckeln till sonen som får låsa upp dörren. Gäspar igen, hissdörren öppnas.

Då hörs det: klonk, klonk, klirrelirr, klirrelirr.

-FAAAAN!

Och ner faller nyckeln. Först på golvet, sen ner i hissschaktet. Slutar gäspa...

Man tror inte det är sant!!

Och reservnycklarna? Jo, dom ligger fortfarande i lägenheten. Hissbolaget vill ha 3000 för att komma och plocka upp nycklarna. Jourvaktmästaren vill ha 1500 för att låsa upp med huvudnyckel. Nyckeln plockas upp gratis vid nästa servictillfälle på hissen. Bara att vänta.

Häs har vi mysigt. Nästan som picknick...

Annars så tar allt tid. Allt ska hitta en ny plats, försöker få till en ny ordning. Men ett nytt hem börjar växa fram. Snart så.

Här kommer lite bilder till att börja med.

Nu dyker jag ner i en sista flyttlåda innan jag tar kvällen...

Igår lämnade vi Filippa på barnkalas på Leos Lekland i några timmar. Under tiden åkte vi till båten och förberedde för en tur. 

Adam var hemma för han ville gå på flickvännens fotbollsmatch. 

När vi hämtat upp Filippa kastade vi loss. Hon ville "köra" båten när vi var i älven.  


Sen blev hon trött, tog en kudde och kröp upp under rutan och tvärslocknade i solens värmande strålar.  Efter att ha sovit hos kompis i två nätter och avslutat helgen med kalas behövdes det förmodligen lite extra sömn. 



Vi gick ut till Nabben där Bäckströms redan väntade. Vi grillade korv med bröd och drack vatten. Nu kändes det, båtsäsongen 2016 har dragit igång. 


Redan sedan förra sommaren har vi sagt att jag ska lära mig flytta detta åkdon på vatten. Igår hände det. Jag la ut från Nabben, tog oss hela vägen hem och manövrerade oss in i båtplatsen utan missöden. Kan ju inte vara annat än stolt över mig själv. 


Nu börjar en ny kort arbetsvecka. Till helgen när det är långhelg ska vi sova i båten. 

Så kom då äntligen beskedet som vi väntat på. 

Lääänge. 

Beskedet om hon, dottern, skulle få en plats på Internationella Engelska Skolan. Hon har syskonförtur så vi har varit ganska säkra, men man vet aldrig. 

Men in kom hon. 


Firat har vi gjort. Med Pommac och chokladtårta. 



Nu är det bara att invänta klasslistor och dagen i maj när de ska träffas. Hon har redan räknat ut hur länge det är kvar till skolstart i höst. Fritidsplatsen är uppsagd och alla papper för avslut lämnas till nuvarande skola på måndag då vi har sista utvecklingssamtalet på denna skola. Någonsin. 

Tror att det kommer bli blandade känslor mot sommaren när hon inser att hon ska sägs "hejdå" till klassen. Men hon har redan några kompisar som går på engelska skolan så hon är lite lugn. Och brorsan har hon också. 

Det här kommer att bli bra. 
Kände inte för att låsa in mig i hemmabion och titta på film, kände inte för att städa eller plocka. Vandrade runt som en osalig ande här hemma. Rastlös, nästan lite gråtmild. För ingenting. 

Sen på min vandring råkade jag vandra förbi min målning som stått i ett hörn länge på grund av att motivationen saknats. Men nu kom den, motivationen, som en blixt från klar himmel. 

Packade fram mina penslar, palett, stativ och färg. Jag gjorde som Van Gogh, svepte ett glas Absint och skar av mig örat och sen börja måla. 


Gick ganska smärtfritt. Måste bara komplettera med en speciell lack. Sen skall donnan få hår. Har en klar bild i huvudet hur tavlan skall bli men det gäller att få till detta. Bilden skall gå i svart, vitt och grått. Bara läpparna och en hårslinga som skall gå i rosa/lila. 



Här får ni ett litet smakprov på halva ansiktet. Resten av tavlan få ni se när den är klar. 

Och det mina vänner kan dröja...
Igår när mökret lagt sig och kvällsbestyren var gjorda så smet jag ut i garaget för att måla spalje. Där hände något...
 
Men låt mig först börja med att berätta några saker. Jag föddes med nerverna utanpå kroppen. Jag är extremt lättskrämd. Jag har en make och barn som älskar detta och skrämmer mig i alla situationer man kan tänkas. Jag har en fruktansvärt livlig fantasi vilket innebär att jag inte har några bekymmer att föreställa mig det värsta (eller det bästa) och jag har sett på alldelse för många skräckfilmer.
 
Nu till saken.
 
Jag målade min spalje i godan ro. För att få njuta av tystnaden som råder så hade jag inte satt på stereon. Då helt plötsligt var jag helt säker på att jag hörde något vid dörren och vände på huvudet.
 
PANG!
 
Det blev bäcksvart, mina ögon spärrades upp till max och ändå kunde jag bara ana konturerna av fönstren som inte gav en gnutta ljus att vägleda mig. Såg inte ens handen med rollern framför mina ögon.
 
-HEEENRIK! DET ÄR INTE ROLIGT, SLÅ PÅ LJUSET.
 
Nu tycker jag mig höra steg som närmar sig.
 
-GE DIG! DET ÄR INTE ROLIGT, JAG SLÅR DIG MED ROLLERN!, skrek jag.
 
Nu hade pulsen börjat gå upp några slag. Inser att jag inte tänkte treva mig fram i mörkret mot dörren och mot den/det som eventuellt kom emot mig. Någonstans framför mig hade jag all spalje, strax till vänster stod ett färgtråg som jag inte ville kliva i. Så jag backade tills jag kände garageporten i ryggen. 
 
-AAAAHHHHHHH! HEEEEEENRIK!
 
 
 
Nu hör jag bara mina flåsande andetag och pulsen som susar i öronen. Men jag ger mig tusan på att jag även hörde någon röra sig i garaget. Jag höjer rollern i högsta hugg med högern och börjar treva efter lampknappen med vänster hand. Känner spindelväv på fingrarna med vad tusan gör väl det när jag snart kommer att bli uppäten av ett monster. Till slut, till min lättnad, känner jag lampknappen under mina fingrar. Denna ljuva lampknapp.
 
KLICK, KLICK!
 
Fortfarande svart. Nu är det inte roligt längre. Nu anar jag verkligen att det inte är Henrik som slagit av lampan. Nu är jag nästan säker på att det finns något i garaget jag inte vill träffa. Nu börjar jag trippa på benen och skriker ännu en gång:
 
-AAAHHHHHHH! (det hjälper nog föga mot monster)
 
Till slut hittar jag låset på garageporten men inte handtaget till att dra i porten så att den viker sig dubbel. Till slut rycker jag och sliter i fjädern och alla andra stag som håller i porten. Efter vad som käns som en evighet är jag ute på garageuppfarten med en puls på 200, en darrande röst och en färgroller i högsta hugg. 
 
Med spindelnät, olja och färg på händerna stövlar jag in i huset för att skälla på Henrik och för att se se vad som händer. Arg och rädd på samma gång. Det visar sig att jordfelsbrytaren i garaget löst ut när Henrik slog av infravärmaren på altanen.
 
Men jag tror fortfarande att något hade ett finger med i spelet. Jag kände närvaron av något omänskligt i garaget. Kanske var det jag...
 
Nu i efterhand så funderar man på om någon granne var ute eller någon gick förbi på gatan på en kvällspromenad och hörde min hysteriska monolog och mina fruktansvärda hot
 
-DET ÄR INTE ROLIGT, JAG SLÅR DIG MED ROLLERN...
Så äntligen blev den av, vandringen till Gnupen. Jag hann bli 37 år och pappa hann passera 60 år innan vi tog oss till denna plats. Det är skamligt att vi väntat så länge när vi har något så bedårande vackert att titta ut över.
 
Men det är inte så enkelt att ta sig upp dit. I lördags var marken torr och det gick att ta sig dit i gympaskor men till hösten kommer det nog att vara blötare och då får det nog vara gummistövlar.
 
Terrängen var backig, brant och full av rötter. Den gick över myrmark och stockar. Men det är värt det.
 
Att få vandra över en myrmark och känna den speciella doften och se det karga landskapet för ett visst lugn med sig.
 
När tystnaden är som den borde. En bris som drar över myren, några fåglar som kvittrar och flygfän som surrar. Annars är det tyst...
 
En liten paus blev det på myren där vi plockade hjorton och åt på stående fot. Vilken lyx att ha det på detta viset.
 
När vi vandrat i en timme och tog sista klivet, när man klev ur skogen och rätt ut på denna platå så blev man frälst. Tänk så vackert. Mitt i skogen ligger denna klippa, med ett fasligt stup. 
 
Jag säger som Ida i Emil när hon är upphissad i flaggstången, "Jag ser ända till Mariannelund!"
 
Han håller ett vakande öga ut över nejden, min far.
 
 
 
 
Jag blir lite djup när man ser sådan natur. Vad har detta berget att skvallra om. Hur många människor har mött sitt öde vid detta stup. Vad har hänt med landskapet genom åren. Tänk om naturen kunde berätta för oss vad den vet.
 
En hänförande utsikt över ett flackt landskap ca 200 meter ned. Lite pirrigt att dingla med benen.
 
 
Hit vill jag ta mig till hösten när lövträden börjar skifta i färg och luften är klar och hög. Den utsikten tror jag slår denna med hästlängder.
 
 
 
 
De sista dagarna på vår båtsemester låg vi kvar på Nabben och sög ur de sista solstrålarna. Njöt till fullo av sol och barnens bad, bastu och grillad mat. Kollade in fina solnedgångar och umgicks med goda vänner, spelade gitarr och sjöng. 

Idag valde vi att gå vår sista etapp hem tillbaka till Heden. Tänk vad lycklig man kan bli av att se Hedenpannan framträda allt tydligare när man går mot älvmynningen för att avsluta semestern. Nu går vi iland på våra sjöben med 18 dagar ute på sjön i bagaget. 

Kan summera semestern med: 
*Sjövanan är betydligt bättre
*Jag är säkrare på att navigera
*Sjösjuk är jag inte
*Det är oftast sol ute på sjön
*Ska samla mynt till nästa år
*Är inte lika rädd för vatten längre
*Önskar mig en mindre blåsig sommar nästa år. 
*YOLO, you only live once (du lever bara en gång)



Natten till måndag var en natt med orolig sömn. Första gången jag vaknade var 05.00 för att kolla läget. Blåsigt hela morgonen. Först åt vi frukost och beslutade att dra mot Karlstad ändå. Blåsten skulle öka och hålla sig kvar hela veckan. Nu kände vi att vi var färdiga med Ekenäs. Gruvade oss att ge oss ut i den trånga farleden med sidvind men det gick hur bra som helst. Väl ute på Vänern var det lugnt och strålande sol. 



Efter två timmar var vi tillbaka där vi började för två veckor sedan, Nabben. 


Tisdagen gick i regnandets tecken, hela dagen. Vi kurade ner oss i förpiken och kollade filmer via Netflix på iPaden med ett avbrott för bastu och dusch. 

Vi hängde upp iPaden i takluckan och drog täckena upp till hakan. Vem behöver hemmabion?!

På fredagsmorgonen packade vi ihop och lämnade Laxhall efter frukost och styrde mot Ekenäs. 
Mäktigt att vara ute på öppet vatten och solen gassar på ryggen. 

Vi gjorde ett lunchstopp på Djurö där en tonfisksallad lagades till. Förtöjning med fören mot brygga och ankare i aktern. 

På bryggan står Filippa och fiskar. 

När vi närmade oss Ekenäs åkte vi genom en riktigt trång farled. 


Väl framme så mönstrad tre av besättningen av. Adam, Conny och Anita, gillar inte avsked. Nu blev det tomt och båten kändes otroligt stor. På kvällen grillade vi hamburgare och kröp sen in i båten med böcker och iPads. 

Natten mellan fredag och lördag sov jag lite dåligt. Ett oväder med regn och åska drog förbi och vinden tilltog. Det blåste friskt hela dagen. För att fördriva tiden hyrde vi två cyklar och tog två geocachar med Filippa bak på pakethållaren. På slutet hade vi sådan motvind att vi nästan stod stilla om man inte trampade. 
En cykeltur på småstigar livade upp dagen och Filippa. 


Ute på Ekenäs sydspets. 

När cyklarna lämnades tillbaks handlades det lördagsgodis och tidning för att sedan krypa in i båten för att slippa blåsten. 

Filippa har pratat in sig hos "grannarna" och får rasta deras hund, Saga. Vilken tur att det finns snälla båtfolk som lånar ut sina hundar annars hade jag fått skavsår i öronen. På kvällen är det vindbyar upp till 17m/s. Vassen utanför båten ligger nästan ner på vattenytan. Då unnar man sig kaffe och choklad i båten med värmaren på. 


Idag, söndag, börjar Filippa tröttna ur rejält. Hon tjatar, vi spelar spel. Hon frågar, vi svarar. Hon gnäller, vi läser bok. Hon klättrar på väggarna, hon och Henrik leker hund. Den synen skulle ni sett. Filippa i hundhalsband och koppel, springandes på alla fyra och Henrik hållandes i andra änden. Så gick hund och husse på promenad bland båtar och folk! HAHAHA! 

Här finns inga kompisar och inget att göra. Hon spenderar varje stund hon kan och får med hunden Saga. Idag har det blåst vindbyar upp till 17m/s men mojnat av nu mot kvällningen. 

Vi fyllde vatten, packade ihop och ställde klockan på 05.30 för hemfärd mot Sättersholmarna eller Nabben. Enligt väderprognoser ska vinden tillta vid 10 imorgon och blåsa en hel vecka. 

Nu har vi tröttnat på blåsten och vill hålla oss inomskärs för enkelhetens och säkerhetens skull. 



Spiken blev nästa anhalt där vi fick tvätta några tvättmaskiner, promenera och titta i bodarna, spela minigolf, geocacha och äta pizza. 


Morgonen därpå så rundade vi öarna och fär stod det i all sin prakt, Läckö slott. 

Utsikten från aktern på båten. Inte något att klaga på. 

Barnen gick på skattjakt och spökvandring på slottet. Sedan var det geocaching på schemat. Den ena slutade in i en hemlig grotta under slottet. 
Ett soldränkt slott. 

Ett slott i natten. 

Vi fick påhälsning ända in i luckan ner till båten. Hon ville inte gå ut fast Henrik sköv ut henne med handen. 


Barnen fick locka ut henne med bröd till bryggan. 


Sen tog vi en sväng till Hällekis. Tanken var att hyra bil och ta oss upp till Kinnekulle och sedam vandra för att kolla på fossiler. Tyvärr fanns ingen bil utan vi tog en promenad för att bunkra lite mat. Därefter vände vi skutan och styrde mot Laxhall. 

Snäll mamma som man är så fanns det två legosatser gömda på båten att sysselsätta sig med. Detta var en stor glädje för barnen. 





Till slut anlände vi Laxhall. Nya fina bryggor att lägga till vid. Fräsch toalett och dusch. Tyvärr så låg vinden på lite illa. Den gjorde att vi fick några nätter med orolig sömn. 

På onsdagskvällen på Laxhall var bord bokat på restaurangen. Räkfrossa för de vuxna och pannkaksfrossa för de små. 
Torsdag efter frukost så packade Bäckströms ihop för att närma sig hemmet och lämnade oss själva på Laxhall. Från att vara elva personer blev vi nu bara sex stycken kvar. Det blev allt lite tomt och konstigt. Nu skulle vi stå på egna (sjö)ben. 


Sista natten på Laxhall så avtog och vände vinden vilket gjorde att vi blev skyddade av piren och fick en lugnare natt. 


För första gången på 11,5 år åkte jag upp till Dalarna helt själv. En liten konstig känsla, lite lätt rastlös i början. Första natten sov jag hos Ida. Kusin Camilla gjorde oss sällskap. Vi gick till Kringelkroken och satt där i kvällssolen och tog ett glas rosé. 


Därefter körde Camilla runt oss i byn och vi kollade in olika byggnader och villor. Åkte på gator jag inte åkt på på säkert 15 år. Mycket skratt blev det!

Sen stupade vi i säng. Jag var supertrött. På morgonen infann sig Camilla innan jag stigit upp. Både Ida och Camilla såg luriga ut, sen fick jag en lapp med en lista vad jag skulle packa på fem minuter. Sen bar det iväg till Yttermalung där kusin Emil fick en liknande lapp och till sist tillbaka till Malung där min andra syster fick sin lapp. Vi hade fått packa med oss handskar, metmask, metspö, kortlek, rep, pennor, snöre, hopprep och fotboll. Och ett glatt humör. Sen styrdes kosan mot Lima. På vägen var det stationer. Vi fick hoppa hopprep i diket, tricka med fotbollen på Kläppens parkering samt springa runt en timmerhög. Jag samlade minst poäng, förlorade och fick börja sista grenen...

Höghöjdsbanan!


Det var länge sedan jag skrattade så här mycket men en del tårar i början var nog skräckblandade. Att var upp till 12 meter ovanför marken, hoppa mellan platåer, svinga sig i gungor, balansera på rep och slänga sig ut i linbanor är inte bra för psyket. 

Att kliva in på sista platån och vänta på att få firas ner var en underbar känsla. Jag tackade min lyckliga stjärna och var nog en aningens tacksam till herren där uppe att jag överlevt. 







När alla fått fast mark under fötterna bar det av tillbaka till Yttermalung för kusinmiddag. 

Stort tack till Camilla och Ida som ordnat detta. Ni är underbara! Och tack till Emil som lagat den mesta av maten!

När jag fått nog med äventyr, kryp och talltoppar med skyhög adrenalinhalt i kroppen bytte jag spänningen mot lugnet, tallarnas sus, fågelkvitter och knott. Jag körde bilen till det lilla huset ner i Dalen. 


Nu har jag fått en dos av fjälluft, skogsdoft och knottbett. Nu klarar jag mig ett litet tag till. 

Tills vi ses nästa gång!
Under helgen som varit så tog vi en långhelg med båten. Det gick galant och det gick åt skogen och det löste sig. 



På onsdag kväll styrde vi ut från Heden på vår färsta "riktiga" resa med maten packad och planerad övernattning i båten. Vi anlände Nabben ca 21.00 och lägger till utan missöden. Vinden tilltog och första natten blev det inte mycket sömn. Nya ljud, oro över knopar, sidvind som gungar oss till orolig sömn. Vattnet som smäller i båten. Så många gånger har jag nog aldrig tittat ut genom ett fönster under en och samma natt. Vi är heller inte sjösjuka direkt har vi konstaterat. 






Torsdagen var det fortfarande väldigt blåsigt under hela dagen. Grillning och promenad runt Nabben med Bäckströms. Inser flera gånger under dagen vad som fattas oss och båten. Mycket man inte tänkt på (potatissticka, plastfolie, ugnsfolie, plastpåsar). Problem är till för att lösas. Camilla åker hem för att jobba. Under kvällen mojnar det men natten fortsätter vara blåsig. 

På fredag hade blåsten minskat lite och det var behagligare i luften. Denna dagen började jag oroa mig för att "bajstanken" kanske började bli full. Henrik suckade lite lätt och tyckte nog att jag var nojjig. Men gå ner och titta då. Det gjorde jag, lättade lite på skruvlocket. Den panik och känsla som uppstår när bajvatten sipprar ur. Bäckström son uttryckte det så här: "De juktar skunk i ejan båt! Va haj du jott?" Jo du lille vän. Jag ville bara veta hur mycket bajs det fanns i lådan...och den var skitfull!

HAHA! Nu kan jag skratta men inte då!

Där och då beslutar vi att hämta upp Camilla vid båtklubben och tömma tanken. Efter lunch packar vi in barnen i vår båt och ska starta. En motor inga problem. Nästa motor stendöd. Felsökning börjar, stressen ökar, barnen frågar och Camilla väntar. Vi har lite småfel på elen visar det sig. Ett glapp under plottern visar det sig vara. Tokigt kopplat, inte kopplat, dåliga kablar. Ja en härva helt enkelt. Till slut är vi på väg mot Heden. Hämtning av Camilla går bra, toatömningen likaså. Sen blev det sanering nere runt bajstanken. Tur att jag slängt ner en kartong med handskar. Från och med nu var det bajsförbud på våran båt. Morgon/kvälls och nattkissen var ok att göra. Jag tänker ALDRIG mer skura en överfull läckande bajstank om jag kan få familjen att gå på dass om det finns! 


På kvällen badade vi bastu och duschade, efter det åt vi grillat och drack ett glas rött i kvällsolen. Under dagen fyllde det på med folk. 

Lördagen blev vår sista dag ute på Nabben. Vi åt frukost i solen som strax försvann bakom täta moln. Packade ihop för hemfärd. Vinkade av Adam som stannade några timmar extra hos Bäckströms medans vi drar hem på Filippas ridning. Första gången helt själva vid tilläggning på Heden. Gick på andra försöket, strömt som busen. En mycket lyckad första tur som gav mersmak på båtlivet. Trots småbekymmer. 

Henrik stannade i båten medans jag tog svärföräldrarnas bil som vi lånat då våran skulle lämnas in måndagmorgon för reparation efter bilinbrottet. Väl tillbaka efter ridningen plockade vi ur och städade båten. Alla börjde bli hungriga och griniga. När vi väl kommer till bilarna var vår bil helt stendöd. Fick öppna med nödnyckeln, åla mig in via förarplatsen vidare till baksätet, fälla ryggstödet och åla in i skuffen där jag lyckas pilla bort skyddsplasten över nödöppningen. Allt för att få tag på startkablarna som låg under golvet i skuffen. Förmodligen ligger något och tjuvdrar ström efter kabelklippningen. 

Nu är bilen på reparation, jag har inte insjuknat i någon avföringssjukdom, en del elfel är felsökta, andra fixade och vi har fortfarande kvar viljan att åka mer båt. Frågan är väl om familjen Bäckström vågar ha oss i hasorna hela sommaren. 



Tänk dig ett pastellskimrande barnkalas med glitter och glamour. Med ljuvliga cakepops och cupcakes med frosting i matchande färger. Och strössel i samma nyanser. Banderoller, ballonger och servetter ur samma färgskala. 

Ser du det framför dig?

Jo, lägg till lite fin bakgrundsmusik i harmoniskt klingande toner. Glad mamma, glad pappa. Naturligtvis i samma färgton som kalaset. Leende på allas läppar. Instämmande nickar. 

Ser du det nu då? Idyllen?!

Äh, vad tusan. Varför inte lägga till pojken med det vattenkammade håret och flugan i kalasfärgen eller flickan med det lockiga håret och rosetten i håret och klänningslivet i kalasfärg. 

Nu måste du se det perfekta kalaset framför dig! Tänk dig harmonin...

...BAH!...

Tänk om!

Idag har vi, handbollen, varit ansvariga för minidiscot i Forshaga. Det var som jordens största, icke idylliska barnkalas med 85 sockerstinna och överenergiska barn i åldrarna 6-10 år. Inget gick i pastellfärg, inte en enda unge var vattenkammad. Inte efter 15 minuter i alla fall. Rosetterna satt på sniskan, håret var tovigt och svettigt. Klänningslivet dränkt i Cola eller Fanta. I vissa fall både och. Någon god, röd, kladdig godis hängde uti hårtopparna. Choklad på fingrarna och ansiktet, läskkladdiga golv med intrampat chips. Tårrandiga ansikten, en del med utsmetad mascara, blodiga fingrar, knän och pannor. 

Föreställ er att dessa barn delas in i olika bisvärmar där de rör sig i grupp. Du hör dom på avstånd och surret bara ökar. Du ser när de passerar dig i en svärm där skjortor, klänningar och hår fladdrar i vinden med en ljudstyrka på 100 dB som sedan tonar bort när de når de bortre delarna av lokalen. Sen vänder de och kommer tillbaka. 


I fyra timmar har vi stått med hjärtat i halsgropen. Kramat och tröstat, blåst och plåstrat om. Ringt föräldrar och torkat tårar. Men det här ÄR idyllen. För barn. Den som har smutsigast strumpor eller mest socker mellan fingrarna när den åker hem har haft roligast. 

Är grymt imponerad över dessa ungar. Hoppas de somnar gott inatt. 

Jag lämnade "kalaset" efter fyra timmar med sockerfria fingrar, rena strumpor, mascara och tårar på axeln, blod på byxan, tinnitus i örat och huvudvärk i huvudet. 

Nu ska jag duscha och krypa ner mellan lakanen. Drömmer jag så blir det om godis, läsk och barn. 
Uppe med tuppen på min jourdag för att hinna med så mycket renovering som möjligt innan och ifall jag skulle bli inringd. 

På med renoveringsstassen, håret på ända och sladdar in i badrummet i full fräs med mobilen i ena handen, kaffekoppen i den andra och penslarna i armhålan. Tar en stor klunk av det varma, ljuvliga kaffet, ställer muggen på golvet, drar en hand genom det ostyriga håret, lägger mobilen på stolen och sätter mig på knä för att strukturera upp färg, penslar och annan bråte. 

Stolen som telefonen ligger på står alldeles intill toaletten. Den har använts för att stå på när jag målade högst upp vid taket. Den har otroligt nog exakt samma höjd som den där jäkla toalettstolen som någon jäkel har placerat alldeles intill trästolen. Telefonen ligger tryggt och säkert. 

Jag grejar och donar, tar en klunk kaffe, nynnar lite lätt för att livet är så underbart just nu. Det är jag och färgburkarna några timmar framöver. Vänder mig om, sopar i armbågen i trästolen och ska precis uttala ett fult ord då det gjorde rätt ont. Men så ser jag, som i slowmotion, hur stolen lättar från två ben, skapar en satans liten sluttning. RAKT MOT TOALETTEN. Dragningskraften mot toaletten har satts igång, telefonen är på glid, den närmar sig kanten, ligger och vippar innan den bestämmer sig för att slutligen ta det där sista skitvippet, glida över till toastolen och avsluta färden med ett PLUMS!  

Från armbågsstöten till PLUMSET så tar det nog inte mer än 2-3 sekunder. På den tiden hinner jag resa mig från att sitta på knä, via att gå rakt upp mot taket på tå och stå i fullängd vid toasitsen. Penslarna är kvar på golvet, kaffekoppen står vid sidan utan en droppe spilld. Min hand är nere i toavattnet samtidigt som PLUMSET. 

Men faktum kvarstår. Min splitternya telefon har varit ner i toakröken och vänt! 


Ja, ja! Vad är väl en bal på slottet....


Nu ligger telefonen på en handduk, på ett element och ska startas upp tidigast onsdag morgon. Upp till bevis nu, iPhone!
I helgen har vi suttit på kurs från fredag till söndag som avslutades med ett prov. Förarintyg för fritidsbåt, det klarades av galant. Nu är det bara att invänta våren och sjösättningen av båten. 


Efter detta börjar det nu att lugna ner sig. Ska bara ta en tur till Stockholm under torsdagen och fredagen för en kurs med jobbet. Sen är det inget mer bokat innan jul. Nu ska det bara mysas. 




Hela helgen har ägnats åt intensivkurs för båtförarintyg. Det har varit tre dagar med korvstoppning och ett nytt språk att lära sig. Men otroligt roligt har det varit. Nu blir det uppehåll i tre veckor med mycket hemstudier. Sen tre dagar till där tredje dagen avslutas med teoriprov!



Nu startar vi upp en ny vecka. Trötta och slitna då det känns som man inte fått någon ledig helg. 
Alla som känner mig vet att det finns ett plagg jag aldrig drar på mig frivillig, nästa i allafall. På sommaren kan det hända när jag går här hemma. Men annars? Nä, aldrig!

Jag kan liksom inte förlika mig med känslan att jag känner mig "oklädd". Som jag hasar runt i ett nattlinne. Sovstassen har aldrig lämnat kroppen...

Plagget är klänning!

Jag äger tre klänningar. Strandklänningen jag drar över huvudet när jag är solvarm en sommardag och förflyttar mig i bikini. 
Min balklänning med puffärm i vinröd krossad sammet. 
Och så klart min bröllopsklänning. 

Nu har min kropp slagit knut på sig själv för till helgen ska vi på bröllop och klänning skall bäras. Hur i hela friden ska detta gå. Strandklänningen kan jag glömma med sololjefläckar. Bröllopsklänning går helt bort, kan inte konkurera ut bruden. Då återstår bara en. Tada, balklänning de lux med mycket ryschpysch. 

Nä så klart inte. Så jag har akutbeställt en klänning (som kanske inte hinner komma och hinner den komma passar den säkert inte) samt fått låna tre av min underbara svärmor som räddar mig i nöd. Och finns det något svärmor har så är det SKOR!! Det problemet är löst. 

Men ett problemet kvarstår. Jag är inte bekväm. När sminket är lagt, frisyren är satt och klänningen dras på så känner jag mig inte finare än trollmor i Trolltyg i tomteskogen. 
Jag är nog lika duktig på att "bära upp" klänning som hon också. 
"Nu ska jag göra mig vacker!"
"Vi ska på bröllop, ikväll!"

Jag kommer utstråla osäkerhet, för vem vill gå på bröllop i nattlinne...

BAH!