Idag fick jag ett samtal från Engelska skolan angående att Adam tappat bort både busskort och mobiltelefon på gympan. Vilket innebar att han inte kunde ta sig hem med bussen. Sällskapet han samåkte med fick tyvärr lämna honom på skolan. Under samtalet med skolan och Adam kom en lärare med telefonen och busskortet som hittats i gympasalen.
När det kommit till rätta frågade jag Adam om vi skulle höra om han fick stanna på juniorclub (deras fritidsverksamhet) och vänta på pappa.
- Nej, svarar Adam! Jag vill försöka ta mig hem själv. Jag tror jag klarar det!
Jo, men nu känner jag det, tänkte jag. Det där okontrollerade skrattet som bubblar upp ur maggropen. Ögonen blir lite lätt tårfyllda. Det är paniken som ruvar.
- Klarar du detta, undrar jag med stigande panik.
Han tyckte nog att jag var tokig. Han var redo för detta. Ja men vad kan hända. Han kan hamna i Kristinehamn eller Långflon. Eller tänk om han kommer bort och glömt telefonen och inte kan ringa oss. Eller tänk om någon tar honom när han irrar runt i Karlstad. Jag vill ha total kontroll, veta varenda litet steg. Jag var absolut mer orolig än Adam var. Jag behöver träna mer än Adam på detta!
Men han kom hem. En och en halv timme senare steg han in genom dörren på mitt jobb. Tusan vad stolt jag blev över honom. Han kan om han vill våran lilla dagdrömmare.
Han hade förhört sig om bussens färdriktning när han steg på. Frågat busschauffören om han kunde släppa av honom där man tog bussen vidare till Forshaga. Han hade tänkt sig Torget men hamnade på busstationen och blev först sur. Men han hade frågat sig fram och till slut kommit runt till bussterminalen. Då stog det inte Forshaga på en enda buss eftersom Forshaga inte är slutdestination. Han hade frågat en äldre dam om hon visste vilken buss som tog honom till Forshaga. Tur som han hade så skulle även hon dit. Sen kom han hem.
Tänk vad han kan den killen. Tur han inte är blyg av sig.
Imorgon tänker han ta en annan busslinje till skolan. Själv. Bara för att testa. Jag kommer få gråa hår...
