Är man släkt med Doris, eller?

Det hela började i lördags på Liseberg. Hade vunnit godis och skulle låsa in det i ett skåp. Trettio kronor kostade det och man skulle dra visakortet. Fiskar upp det ur plånboken, drar det och blir sedan stående.

Inser att jag inte har en minsta aning om vilken kod jag har. Testar en och den är naturligtvis fel. Avbryter köpet och låter Henrik ta över.

Lutar mig fram mot matallbrickan på skåpet och ler.

Jodå båda mungiporna åker upp, jag vet vilken dag och datum det. Ingen stroke! Men VARFÖR vet jag inte min kod.

Var det skräcken från spökhusen eller farten i Helix som gjort att jag tappat koden.

Hur som helst är det dags för lunch och jag och Henrik befinner oss i olika kassor och jag tror mig kommit på min kod. Jag och barnen beställer mat, jag tar kortet och slår koden...

HA! Var det rätt kod? Näääe! Ett försök kvar!

Fick ursäkta mig, slita fram telefonen och föra över pengar till Adam som fick betala maten. Tack gode gud för alla dessa bank och pengaappar som hjälper mig i denna svåra stund.

Resten av dagen går, fler karuseller, fler spökhus. Hoppas på att någon skall skrämma tillbaka koden i mitt trånga lilla huvud. Men det vill sig inte riktigt.

En sista gång gör jag ett försök. Känner mig nu ganska säker på koden. Hur kunde jag blanda ihop siffrorna så. Går med bestämda steg mot automaten, beredd på att automaten kommer att ta mitt kort i värsta fall. Knappar koden, JIHOO! Kommer vidare till där man väljer hur mycket pengar man vill ha. Ler och känner mig lättad. Väljer att plocka ut 100kr.

MÄÄÄÄN!

Fel kod, utkastad i kylan igen. Men jag fick behålla kortet. Nu börjat jag bli riktigt mörkrädd. Hur kan man glömma en kod som man tryckt sååå många gånger.

Helgen går och jag återvänder till vardagen. Vänder upp och ner på pärmen med viktiga papper för att finna min kod. Men hönshjärnan har inte sparat den, någonstans...

Går till Ica och prövar en fjärde gång. Utan framgång.

Imorse när jag satt på bussen kom en tanke som en blixt från klar himmel. Jag VET! Jag vet vart jag gömt koden!

HAHA! Lyckan är total när jag inser att jag nu ska få se koden. Öppnar upp telefonen, letar mig fram...

*trummvirvel*

VA! Det DÄR är inte min kod! HAHA! 😅😳🤔

Vad tusan har jag att förlora, klev av bussen, gick raka vägen till bankomaten, satte i kortet, slog koden och fick ut 100kr.

VARFÖR!?

Jag känner inte igen koden trots att jag ser den. Det är först nu på kvällen jag tror mig veta att jag haft denna kod och koden jag slog och vände och vred på var den förra koden innan jag fick nytt kort.

För att vara lite lustig kan man säga att jag har dåligt "KORT"tidsminne...😂

Jag är som jag är och det tänker jag fortsätta med. Men nu med en annan klarhet. 

Jag har ibland sett mig som tråkig. Vill inte göra en massa saker, tycker inte om att boka upp alla tider, tycker inte om massa folk. Vill inte ändra i ett tänkt schema och har svårt för att vara spontan. Jag kan nästa bli arg om det blir för mycket spontanitet. 

Maken har lärt sig detta ganska bra. Blir det förändringar så låter han mig veta. Sen skiter han i mig och mina protester en stund. När min hjärna har bearbetat och tänkt om så blir det bra till slut. 

Jag snubblade över ett personlighetstest där det framgick att jag var mer åt det introverta hållet. 

Introvert?!

Jag hade inte hört talas om det ordet tidigare. Hade i alla fall inte lagt det på minnet. Sen fanns det ett tips på en bok att läsa. 


Nu har jag slukat boken med hull och hår. Det var som att läsa en uppslagsbok om mig. Jag förstår mig själv på ett helt annat sätt. Jag är inte osocial, jag är inte tankspridd, jag är ingen ordbajsare. Jag är introvert. Och jag är stolt. 

Författare skriver att: "Det är inte lönt att skriva för extroverta eftersom de inte har tid att läsa mellan kitesurfing, zumbaträningar och lattefikor. "

För de, precis som jag, som inte visste innebörden av dessa ord så är extroverta de som ständigt är igång och på, en duracellkanin. 

Många studier visar att en introvert person oftast generellt är mer känslig än extroverta. Bara det att vi inte visar det. 

I boken stod det även: "Den stora utmaningen för mig är att våga ta fler konflikter. Jag kan ta konflikter om det är något som är viktigt för mig och mina barn. Men det kostar väldigt mycket energi. Jag skulle vilja ta fler konflikter utan att det gjorde mig utmattad. "

Precis så känner jag. Visst kan jag ta en konflikt. Men jag är som en urvriden disktrasa efteråt. Därför undviker jag konflikter om jag kan. Blir helt känslolös efter. Sen kommer även den där egenskapen som gör att jag inte släpper in någon igen om den sårat/retat mig rejält. Långsintheten. Har du fått mig riktigt arg (vilket tar lång tid eller så har du betett dig inte önskvärt) då har du en ovän för livet. 

I boken beskrivs även "solhets". Det innebär att en extrovert skall ut i solen, fånga dagen och en strandplats. Den introverte drar däremot en lättande suck när himlen är grå. Då kan man vara inne med gott samvete. Lite sån är jag. Älskar regn och höst. Mörker och grått. 

Här kommer några citat från boken

"Introverta söker snarare ett lugn, en avsaknad av aktiviteter. Vi har samma mentalitet som en fet perserkatt. Introverta är som lyckligast när vi lägger oss utan att morgondagen är fylld av aktiviteter. Vi njuter av känslan att vara färdiga."

"Vi märker inte själva att vi är ledsna ibland eftersom vi har distans till oss själva. Samtidigt kan vi ibland uttrycka oss på ett sätt som kan upplevas kallt eller hårt av andra."

"Jag är inte arg deprimerad eller osocial. Jag vill bara inte prata med någon på en stund och det är okej."

"Att straffa en introvert med ensamhet är som att försöka dränka en fisk. "

Efter att ha läst boken känner jag att jag har hittat mig själv. Det är ju så populärt att finna sig själv idag och jag råkade bara göra det när jag fick denna boken i min hand. Så är det någon som känner igen sig, läs boken. Den innehåller många skratt och aha-upplevelser. 

Några punkter som kännetecknar en introvert:
• Söker stillhet och avslappning. 
• Gillar självständigt arbete. 
• Hjärnan funkar bra trots lite sömn. 
• Presterar bäst på förmiddagen. 
• Tålmodig. 
• Trivs i eget sällskap. Har ett lågt socialt behov. 
• Bra långtidsminne. 
• Ser detaljer. 
• Självständig. 
• Stresskänslig. 
• Presterar sämre under press. 

Sån är jag...
Då var båtsäsongen över för vår del. Nu ska hon ställas in för välförtjänt vintervila. Hon som tagit oss till nya magiska platser och gett oss nya bekantskaper. Hon som burit oss genom blå stilla och mörka vilda vatten. 


Vår alldeles egna Yolo. Nu återstår lite putsande och småfix under vintern för att åtgärda sådant vi upptäckt under sommaren. Tills vi ses. Men nu tar vi höst och vinter. Våren kommer längre fram. 
 
När pappa fyllde 60 år så fick han ett presentkort på en gyrokoptertur. Men vädret var inte så tillfredsställande förra hösten och dagen blev inte av. Men i helgen var det strålande sol och alla var samlade. Så det bar iväg till flygfältet i Malung och invänta gyrokoptern med pilot.
 
Först en liten snabb genomgång. Vad man får röra och vad man inte får röra.
 
Här var det bara glada miner, inte ett dugg nervös.
 
 
På med utrustningen. Det är tur att man får hjälm ifall man störtar. Varenda ben i kroppen skulle vara brutet men huvudet helt.
 
Det lilla huset i Dalen från ovan. Vår oas mitt i skogen.
 
Gnupen. Hit gick vi under lördagen. Fantastiskt att han fick se Gnupen från två vyer samma helg.
 
Tror han var riktigt nöjd med presenten. 
 
Sen idag är det dags igen. Idag fyller han år igen. Ett år över 60. Han är en fantastisk pappa och en stöttepelare att luta sig på. Pappa är alltid pappa. Hoppas du får en underbar dag och tack så mycket för att vi tog den där turen till Gnupen som vi pratat om så länge. Hoppas vi gör om den igen, snart.
 
Bilden är från förra året när han fick gyrokopterturen i present. Det kan ni läsa om här.
 
 
 
 
 
Tänk dig ett pastellskimrande barnkalas med glitter och glamour. Med ljuvliga cakepops och cupcakes med frosting i matchande färger. Och strössel i samma nyanser. Banderoller, ballonger och servetter ur samma färgskala. 

Ser du det framför dig?

Jo, lägg till lite fin bakgrundsmusik i harmoniskt klingande toner. Glad mamma, glad pappa. Naturligtvis i samma färgton som kalaset. Leende på allas läppar. Instämmande nickar. 

Ser du det nu då? Idyllen?!

Äh, vad tusan. Varför inte lägga till pojken med det vattenkammade håret och flugan i kalasfärgen eller flickan med det lockiga håret och rosetten i håret och klänningslivet i kalasfärg. 

Nu måste du se det perfekta kalaset framför dig! Tänk dig harmonin...

...BAH!...

Tänk om!

Idag har vi, handbollen, varit ansvariga för minidiscot i Forshaga. Det var som jordens största, icke idylliska barnkalas med 85 sockerstinna och överenergiska barn i åldrarna 6-10 år. Inget gick i pastellfärg, inte en enda unge var vattenkammad. Inte efter 15 minuter i alla fall. Rosetterna satt på sniskan, håret var tovigt och svettigt. Klänningslivet dränkt i Cola eller Fanta. I vissa fall både och. Någon god, röd, kladdig godis hängde uti hårtopparna. Choklad på fingrarna och ansiktet, läskkladdiga golv med intrampat chips. Tårrandiga ansikten, en del med utsmetad mascara, blodiga fingrar, knän och pannor. 

Föreställ er att dessa barn delas in i olika bisvärmar där de rör sig i grupp. Du hör dom på avstånd och surret bara ökar. Du ser när de passerar dig i en svärm där skjortor, klänningar och hår fladdrar i vinden med en ljudstyrka på 100 dB som sedan tonar bort när de når de bortre delarna av lokalen. Sen vänder de och kommer tillbaka. 


I fyra timmar har vi stått med hjärtat i halsgropen. Kramat och tröstat, blåst och plåstrat om. Ringt föräldrar och torkat tårar. Men det här ÄR idyllen. För barn. Den som har smutsigast strumpor eller mest socker mellan fingrarna när den åker hem har haft roligast. 

Är grymt imponerad över dessa ungar. Hoppas de somnar gott inatt. 

Jag lämnade "kalaset" efter fyra timmar med sockerfria fingrar, rena strumpor, mascara och tårar på axeln, blod på byxan, tinnitus i örat och huvudvärk i huvudet. 

Nu ska jag duscha och krypa ner mellan lakanen. Drömmer jag så blir det om godis, läsk och barn. 
Uppe med tuppen på min jourdag för att hinna med så mycket renovering som möjligt innan och ifall jag skulle bli inringd. 

På med renoveringsstassen, håret på ända och sladdar in i badrummet i full fräs med mobilen i ena handen, kaffekoppen i den andra och penslarna i armhålan. Tar en stor klunk av det varma, ljuvliga kaffet, ställer muggen på golvet, drar en hand genom det ostyriga håret, lägger mobilen på stolen och sätter mig på knä för att strukturera upp färg, penslar och annan bråte. 

Stolen som telefonen ligger på står alldeles intill toaletten. Den har använts för att stå på när jag målade högst upp vid taket. Den har otroligt nog exakt samma höjd som den där jäkla toalettstolen som någon jäkel har placerat alldeles intill trästolen. Telefonen ligger tryggt och säkert. 

Jag grejar och donar, tar en klunk kaffe, nynnar lite lätt för att livet är så underbart just nu. Det är jag och färgburkarna några timmar framöver. Vänder mig om, sopar i armbågen i trästolen och ska precis uttala ett fult ord då det gjorde rätt ont. Men så ser jag, som i slowmotion, hur stolen lättar från två ben, skapar en satans liten sluttning. RAKT MOT TOALETTEN. Dragningskraften mot toaletten har satts igång, telefonen är på glid, den närmar sig kanten, ligger och vippar innan den bestämmer sig för att slutligen ta det där sista skitvippet, glida över till toastolen och avsluta färden med ett PLUMS!  

Från armbågsstöten till PLUMSET så tar det nog inte mer än 2-3 sekunder. På den tiden hinner jag resa mig från att sitta på knä, via att gå rakt upp mot taket på tå och stå i fullängd vid toasitsen. Penslarna är kvar på golvet, kaffekoppen står vid sidan utan en droppe spilld. Min hand är nere i toavattnet samtidigt som PLUMSET. 

Men faktum kvarstår. Min splitternya telefon har varit ner i toakröken och vänt! 


Ja, ja! Vad är väl en bal på slottet....


Nu ligger telefonen på en handduk, på ett element och ska startas upp tidigast onsdag morgon. Upp till bevis nu, iPhone!
Igår var det första jobbdagen för detta året. Även dagen då vi äntligen blev tre på kliniken. Efter fem månaders slit och ständigt jagande efter att försöka hinna med patienter så ska vi nu snart kunna jobba i fullt tempo. Kände mig lite överflödig igår då sköterskan snabbt snappade upp de viktigaste delarna och hjälpte tandläkaren mycket. Då fick jag äntligen ro att sätta mig vid datorn och skicka ut massor med kallelser samt kolla revisionerna. 

Nu känns det som om vi tre kommer funka väldigt bra ihop. Så det här året kommer bli ett bra jobbår. Jag ska få återgå som tandhygienist fyra dagar i veckan och serva tandläkaren en dag i veckan. Blir toppen. 


Igår när jag gick hem så lyste fullmånen upp min väg. Det är något speciellt med månen, tycker i alla fall jag. Den flyttar hela hav och får mig att sova skitdåligt. Det är krafter det! :-)

 Tog en bild på vägen hem igår. 

Idag har vi helgjouren för Värmland så det gäller att vara beredd på att få åka in och jobba. Lite sovmorgon och pyssel har jag hunnit med. 

Smet från jobbet femton minuter tidigare och hoppad på bussen mot stan för att åka till Claratappen. Tänk att få sitta på bussen i lugn och ro, utan någon som vill något, behöver något eller funderar över något. 

Sedan promenera sista biten i mörker, längs älven och rensa tankarna. 


Lägga sig på en brits, tala om namn och personnummer och få ett stick i armen. Sen tio minuters meditation och bara lyssna till ljudet av alla pumpar. Sen en fika utanför och massa tidningar att bläddra i. 

Sen traska vägen tillbaka!


Sätta sig på bussen hem! Det här är min egentid. Nu dröjer det fyra månader till nästa gång!
Våran nya ögonsten anlände idag till Karlstad. Efter veckor av planering och förberedelser. 

Jag kan svära på att jag blivit några hår gråare, magkatarren har gjort sig påmind och tröttheten har legat som en gloria runt huvudet. Maken har jobbat 15-timmars dagar, sju dagar i veckan. När hans riktiga jobb slutade för dagen började båtkärrebygget. Själv fick jag dra det stora lasset hemma med barn, läxor, skola och aktiviteter. Tur jag har haft svärmor vid min sida. 

Men idag kryper jag ner mellan lakanen något lugnare och mycket lyckligare. Nu börjar ett annat huvudbry. Men ett kärt sådant. Nu ska här städas, servas och inredas. Sen skall förarintyg införskaffas och till våren skall hon sjösättas. 
Här är hon! Dock är targabågen fälld för att hon skall kunna köras in i porten till vinterförvaringen. 

Fler bilder kommer senare!

Skepp å hoj!


I år är det valår. Smutskastningen har varit hög bland partierna och de flesta partier har tappat mitt intresse. Ju mer skit de pratar om andra partier desto mindre tycker jag om dom. Läser man på så har alla, jag menar ALLA partier något vettigt att säga. Och ALLA har den andra foten i det blå skåpet där var och en av dom har skitit en egen hög!

Jag gillar den flintskallige bättre än den lilla gubben med fotpall som inte ens kan ta emot ett papper!

Hoppas alla gjort sin röst hörd idag. Och till alla mina nära och kära där ute. Ni är mina vänner idag och imorgon. Oavsett vilket parti ni röstat på!

Fridens!


Idag firar vi fluortantens dag!


Du har väl Fluxat idag!?

Va?
Frånvaro på bloggen betyder hög närvaro i livet! :-P

Samma jobb, ny chef, nya rutiner, nya material, nytt, nytt, nytt. I huvudet går det runt, runt, runt! Men vi börjar få det mesta under kontroll. 

Men jag kommer inte hem med avspända muskler i väntan på en ny dag. Innan jag har avslutat dagen funderar jag på morgondagen. Och då är jag inte chef/ägare. Han har ännu mer att fundera över. 

Men för varje dag som går så känner jag mig säkrare på att det här kommer att gå galant. Det är mycket just nu men hur roligt som helst. Dagarna går i en svinblink och natten likaså. 


Förra veckan fick Filippa ta med gosedjur till fritids. Mamma tyckte nja...Dottern tyckte att det löser vi!

Sagt och gjort!
Hon hittade inget mindre!?

Man ska se möjligheterna framför svårigheterna!

Sonen är själv hemma hela dagarna och tycker det är lite smått tråkigt. Så en dag kom han ner till jobbet för att hälsa på. Då bedrevs det barnarbete på hög nivå!
Han fick sätta frimärken på kallelsekort.

I helgen följde vi med vänner på en båttur där vi övernattade, badade och myste från fredag till söndag. Det var välbehövligt efter första veckan på jobbet. 







Sol, bad, vin, mat, inga måsten, inga krav har laddat mina batterier. 
I dagarna två har det brakat loss världens oväder. Storm, åska och regn. Regn i mängder. 

Åska som härjade som jag aldrig upplevt. Blixtrarna löste bara av varandra, bara stod och blinkade. Mullret slutade aldrig. Blev bara olika intensivt. 

Regnet vräkte ner och fövandlade vår tomt till exklusiv sjötomt. 



Träd blockerade cykelbanor och vägar. 





Igår så blev det ny månad och semestern tog ett hastigt slut. Kändes tungt att gå upp på morgonen. Men samtidigt längtar jag efter rutiner. Naglarna är klippta, nagellacken ett minne blott och ringarna plockas av för dagen. 



Duscha, sminka sig och äta frukost. Packa matlåda, massa strumpor och inneskor. Sen upp på cykeln och trampa iväg till jobbet. 


Sen gick dagen i en rasande fart. Första dagen med nya ägaren, min chef. Han och jag skulle starta upp kliniken. Något vi aldrig gjort. Det blev många skratt, många funderingar och mycket huvudbry. Men vi fick igång alla maskiner, startade upp alla system, hade en telefonkonferens på nya datasystemet i tre timmar och pratade ihop oss om ansökningarna till skötersketjänsten. Tog emot en akutpatient och bokade in några på måndag. 

Ordnat kaos kan man nog säga att det var. När klockan var fem var ingen av oss helt redo att gå hem. Men vi tog helgen för att vila upp hjärnan och sortera. Sen är det nya tag till veckan. 

Vi blev medbjudna på en heldag med båttur på Vänern av vänner igår. Det var riktigt okristligt att ställa klockan på 07.00 och sitta i bilen klockan 08.00 för att vara i Kristinehamn innan 09.00. 

Vädret var mulet och gråtrist. Först tog vi en kaffe och när vi lämnade Kristinehamns gästhamn lättade molnen och solen kom fram. Snacka om att ha vädergudarna på vår sida. 

Fin båt, fina vänner, fint väder, finfint...

Åkte ut till Alvön i Vänern och lade till. Väl där fick barnen bada, leka, fiska och ro gummibåt.

Adam testade fiskelyckan utan resultat...

... Filippa likaså!

Det roligaste var gummibåten som det naturligtvis gick att tjafsa om vems tur det var. Men mest hade barnen supertrevligt.

Jag som aldrig trott att jag egentligen är en båt- eller vattenmänniska trivdes som fisken i båt på Vänern. 


Gissa lyckan hos barnen när de fick sitta fram på båten när vi lämnade Alvön. 


Ett piratskepp låg inne i Kristinehamn. Barnen kollade med spänning.

Dagen avslutades med mat tillsammans och en runda minigolf. Klockan 22.00 satte vi oss i bilen och styrde kosan hemåt. Trötta, solbrända och såååå lyckliga. 


Tre gånger om året traskar jag in på Claratappen för att lätta mitt hjärta. Lämnar ifrån mig lite blod, tunnar ur och hjärtat får mindre att arbeta med. Samt att jag gjort en god gärning. 

Ta från de rika och ge till de fattiga...



Idag hade jag samlat tillräckligt med poäng för att plocka ut två Filippa K muggar. Behöver tömmas på myyyycket mer blod innan jag får ihop några stycken. Men två har jag och det är en början!

Fanns massa olika mönster, så snygga!
Igår var det Vårruset i Karlstad. Det var jag och cirka 9000 andra som trängdes runt Sundstatjärn. Strålande sol och glatt humör. 

När jag började i våras att springa så tog SISU-5:an nästan 45 minuter. Då hade jag inte sprungit många meter på över ett år. Nu tar jag den på 36 minuter. Ett delmål är att klara av SISU-5:an under 35 minuter innan semestern. Det ska jag nog fixa, men den är inte rolig, bara backig!

Och så igår så trippade jag in över mållinjen på 33 minuter och 16 sekunder och hade fortfarande krafter kvar! Vilken skillnad att springa på plan "bana". 

Jag är glad, tro mig! Bara lite svårt att ta en "selfie" bland tusentals andra och se glad ut. Det var till att backa upp i ett buskage, fort upp med kameran, knäppa av ett foto fort som ögat och sen gömma telefonen. 

Ännu en medalj att lägga i min medaljlåda. Har fått ihop ett gäng nu. 

Efter en händelserik vecka på jobbet, där förändringens vindar blåser, var det skönt att trampa hem i solsken och ta helg. 





Första gången på 13 år jag ser en match live. Och en hel. 

Inget som faller mig i smaken och inget jag skulle betala för att se. Men nu hade Henrik fyra biljetter så hela familjen kom iväg. Sonen lika negativ som mamman, dottern biten, till och med mer än pappan. 

Dottern har skrikit sig hes och dansat och hejjat. Sonen har klappat händer och tyckte, som mamman, att slagsmålen var mest spännande...och patetiska. 

Dottern och pappan planerar ett till besök. Mamman och sonen stannar då hemma!


Om ytterligare 13 år kanske jag besöker en ishall....

Då var den äntligen här. 




Sommartiden. 

Visst är det underbart. En timmes mindre sömn än vanligt. När jag trampade i väg på cykeln i morse så var klockan egentligen halv sju. Vem fan är ute och cyklar då?? En söndag! Jo, jag. Jag kan garantera att jag var helt ensam. 

Inte nog med det. 
Tänk er minusgrader. (Ja det är lite kallt)
Tänk er mina nytvättade pannband och vantar (de hade inte torkat ute under natten). Hur kan man vara så dum att man tvättar allt samtidigt...

Kan bara säga att det var kallt åt pannan, öronen och fingrarna när man drog på sig dessa, hämtade direkt från torkvindan, stelfrusna. 

Men vad gör väl det med solen i ryggen, musik i öronen och kaffe i handen. 




Utanför jobbet är gräsmattan full av blommor. Man blir lika glad varje gång man passerar. Både till och från jobbet. Lila, vita och gula blandas. 

Löjligt lycklig är jag!