Helenas saliga röra

Det här med den första kärleken är lite svår faktiskt. Första kärleken som barn är nog mamma och pappa, men det räknas väl inte här. Och kanske inte heller en liten, pigg, hårig sak som hette Mon Ami. Det var en liten Shih-Tzu-tjej. Väldigt söt var hon. Räknas gör väl heller inte katter som heter Sissi eller Sotis, kossor som heter Gula eller Stjärna. Katter, kaniner, ökenråttor, hästar eller marsvin.

 

Ska det vara en person så vet jag precis vem det var som hade mitt hjärta i ett järngrepp. Jag kunde sitta i timmar och kolla på denna man/kille. Jag kunde få tårar i ögonen och jag visste nog inte riktigt vilket ben jag skulle stå på. Hjärtat slog dubbelslag, ibland kändes det som om det skulle stanna eller trilla ur kroppen på mig.

 

Han var vacker, stilig, skitsnygg i håret, snygga kläder, men framför allt hade han skitsnygga skor. Alla flickors dröm, snygga skor! Det fanns bara HAN i hela världen. Den känslan satt nog i ett par år i alla fall. Och jag tror att han bara hade ögonen för mig. Det fanns bara vi, han och jag, i hela världen. Jag var cirka 8 år skulle jag tro. Jag var kär, kär i en kille som hette Per (Richard).

 

Vår kärlek var platonisk, vi (snarare jag) befann oss i ett lyckorus när vi befann oss på varsin sida av en glasruta. Jag sittande framför tv:n med vidöppen mun. Han inne i tv:n.....

 

Per Herrey var hans namn och han sjöng om skor!
Ibland var det Richard Herrey som fick mitt hjärta att klappa.

Kolla in den fina röda skjortan, det matchande skärpet OCH de vackra skorna. Dansstegen och blicken.....Kan nästan känna hur jag kände då!

IIIIIIHHHHHHHHHHH!!!!!