En tur till Dalarna
0kommentarer
För första gången på 11,5 år åkte jag upp till Dalarna helt själv. En liten konstig känsla, lite lätt rastlös i början. Första natten sov jag hos Ida. Kusin Camilla gjorde oss sällskap. Vi gick till Kringelkroken och satt där i kvällssolen och tog ett glas rosé.
Därefter körde Camilla runt oss i byn och vi kollade in olika byggnader och villor. Åkte på gator jag inte åkt på på säkert 15 år. Mycket skratt blev det!
Det var länge sedan jag skrattade så här mycket men en del tårar i början var nog skräckblandade. Att var upp till 12 meter ovanför marken, hoppa mellan platåer, svinga sig i gungor, balansera på rep och slänga sig ut i linbanor är inte bra för psyket.
Nu har jag fått en dos av fjälluft, skogsdoft och knottbett. Nu klarar jag mig ett litet tag till.
Därefter körde Camilla runt oss i byn och vi kollade in olika byggnader och villor. Åkte på gator jag inte åkt på på säkert 15 år. Mycket skratt blev det!
Sen stupade vi i säng. Jag var supertrött. På morgonen infann sig Camilla innan jag stigit upp. Både Ida och Camilla såg luriga ut, sen fick jag en lapp med en lista vad jag skulle packa på fem minuter. Sen bar det iväg till Yttermalung där kusin Emil fick en liknande lapp och till sist tillbaka till Malung där min andra syster fick sin lapp. Vi hade fått packa med oss handskar, metmask, metspö, kortlek, rep, pennor, snöre, hopprep och fotboll. Och ett glatt humör. Sen styrdes kosan mot Lima. På vägen var det stationer. Vi fick hoppa hopprep i diket, tricka med fotbollen på Kläppens parkering samt springa runt en timmerhög. Jag samlade minst poäng, förlorade och fick börja sista grenen...
Höghöjdsbanan!
Det var länge sedan jag skrattade så här mycket men en del tårar i början var nog skräckblandade. Att var upp till 12 meter ovanför marken, hoppa mellan platåer, svinga sig i gungor, balansera på rep och slänga sig ut i linbanor är inte bra för psyket.
Att kliva in på sista platån och vänta på att få firas ner var en underbar känsla. Jag tackade min lyckliga stjärna och var nog en aningens tacksam till herren där uppe att jag överlevt.
När alla fått fast mark under fötterna bar det av tillbaka till Yttermalung för kusinmiddag.
Stort tack till Camilla och Ida som ordnat detta. Ni är underbara! Och tack till Emil som lagat den mesta av maten!
När jag fått nog med äventyr, kryp och talltoppar med skyhög adrenalinhalt i kroppen bytte jag spänningen mot lugnet, tallarnas sus, fågelkvitter och knott. Jag körde bilen till det lilla huset ner i Dalen.
Nu har jag fått en dos av fjälluft, skogsdoft och knottbett. Nu klarar jag mig ett litet tag till.
Tills vi ses nästa gång!
Kommentera