Helenas saliga röra

Åkte upp till Malung för sportlov med barnen samt att köra halvvasan. Men jag hann knappt mer än till Malung innan magsjukan slog till natten till dagen då halvvasan skulle köras. Spy fick jag allt göra, halvsova på soffan hela naten fick jag också göra, ligga i feberfrossa och pissa med röven (förlåt men så var det). Var i valet och kvalet hela morgonen. Växlade mellan att ligga på soffan och försöka tvinga i mig lite frukost. Lika lönlöst båda två.

 

Tjugo i nio på morgonen bestämdes det att jag åker till Oxberg och ser om jag mår bättre när jag väl kommer fram. Ville inte riskera att ligga på soffan klockan tolv när starten skulle gå och må toppen och inse att jag kunnat försöka starta. Mamma, pappa, Henrik och barnen fixade allt medan jag låg på soffan och pustade. Till slut satte jag på mig skidkläderna, svalde två Imodium och lade en tjock Tena Lady långt bak i trosorna. För vem visste? Jag kanske skulle skita ner mig halvvägs ut i skogen. Min far var nog mest bekymmrad över hur jag skulle transporteras hem med skit fulla byxorna! ;-P

 

Hela resan till Oxberg halvsov jag och försökte få i mig någon avskyvärd flytande fruktmix för att återfå någon slags energi. Framme i Oxberg frös jag och kände mig inte så motiverad till att starta. Men jag gav mig fan på att försöka åka den första rundan på 1,5 mil innan jag var tillbaka i Oxberg för första vätskekontrollen.

 

Jag var trött, magen var tom, Tenan låg till rätta och startskottet gick. Jäklar vad tungt det gick. De första 1,5 milen tog en timme och femtio minuter. Jag skulle gärna skrivit att jag gled in i Oxberg med massor av energi kvar, villig att fortsätta de resterande tre milen. Men sanningen ska fram. Tårarna brände bakom ögonlocken, svordommarna susade i huvúdet och jag bara letade efter de mina så jag kunde ta av mig dom här jävla skidorna, slita ut den där satans obekväma blöjan ur trosorna och åka hem och sova.

 

Men det hade mina anhöriga misstänkt och valt att inte vänta på mig i Oxberg. Jag insåg att ingen väntade på mig, att det inte fanns någon att slänga sig framför fötterna på och tjuta ur sig frustrationen om hur jävligt bakhalt och jobbigt allt var. Jag fick dricka min blåbärssoppa med darrande underläpp och bita i den fruktansvärt torra, äckliga vetebullen med kväljningar haglande från maggropen och blinka bort tårarna som skymde sikten.

 

Det var bara att snyta sig och fortsätta åka och hoppas att jag hittade dom längre fram och kunde avbryta loppet.

 

Men någonstans under den kommande milen dalade självömkan av, hornen i pannan växte ut och bullen och blåbärssoppan måste ha gjort susen.