Helenas saliga röra

Luciamorgonen var kommen och jag tänkte överraska barnen med frukost på säng. På med luciaklänningen som för övrigt slutade en bra bit ovanför fotknölarna och ärmlängden strax nedanför armbågarna. Men vad gör väl det.

 

Jag kom i den i alla fall och då anses den väl passa, eller hur!?

 

Sen kom vi till det röda bandet i midjan. Det fick bli Filippas. Men nu hör även till saken att vi inte direkt har samma midjemått. Men det räckte hela vägen runt och till en rosett men sen var det slut! konstigt det där, det blev inga fina långa, hängande, röda band längs den allt för korta, vackra klänningen.

 

Sist var det ljuskronan som skulle på. Den går ju att justera men tiden var knapp och den är inklädd i glitter och röda band. Det fick bli vad det blidde. Satte den på toppen av huvudet där den vilade lite lätt. Inte alls stadig. Ungefär som en smörklick i en stekpanna°

 

Sen skred jag till verket med min skönsjungande stämma för att väcka barnen. Brickor med frukost, den ena foten framför den andra, rak i ryggen. Men satan i gatan vad glittret på ljuskronan kliade. Höll på att bli tokig. Fick öka takten och sjunga fortare. I ett huj hade jag elegant (tyckte i alla fall jag) svept genom rummen med frukost till barnens stora.....få se nu.....

 

....ja vad ska man säga. Förtjusning kanske. 

 

Över att få frukost på säng. Resten är svårtolkat!!!

 

Kanske en aning förtvivlan låg i luften.