Helenas saliga röra

Till en bra uppfostran hör det till att man svarar på tilltal, säger "Ja tack!" eller "Nej tack!" eller bara "Tack!". Helt enkelt artighet och sunt bondförnuft.

 

När vi idag kom hem efter jobb och skola så började jag med maten och fick se att soppåsen var full. Det var dags för dottern i huset att göra vändan ut till soptunnan.

 

-Filippa det är din tur att gå ut med soporna!, ropade jag från köket!

 

Hade kanske kunnat tänka mig ett: "Ööööhhhj, måste jag!?" eller "Nej, jag vill inte! eller "Det får Adam göra!" Men istället kom det ett mycket käckt svar från hennes rum, pigg och alert: "Nej, tack!"

 

VA!? Nej tack? Vad svara man? Artigt och uppfostrat var det ja...

 

-Men det är din tur, Adam gjorde det sist! försöker jag. Där fick hon den lille sluge tänkte jag.

 

"Ja, men jag gjorde det två gånger första gången" kommer ett lika glatt svar tillbaka. 

 

Ja inte vet jag hur hon tänkte eller hur man pratar med henne om turordning. Det blev inget mer sagt efter detta. Jag hade inget motargument, jag orkade inte efter en hel dag på jobbet. Gav upp liksom...