Helenas saliga röra

Henrik bokstavligen sparkade ut mig på en löprunda ikväll. Har helt fallit ur löpträningen samt varit rejält förkyld.

Sur blev jag när han "tvingade" ut mig men insåg även att det är endast två veckor kvar till lidingöloppet 15 kilometer!

Frågan var dock, när löparkläder och löparskor satt på kroppen, var i hela friden ska jag springa?! Ner mot centrum där folk kan se mig? Nähä, ALDRIG! Ja då får det bli löpspåret, i mörker. Nja, helst inte. Som att välja mellan pest eller kolera. Jag har nämligen på äldre dar gått och blivit djur- och skogsrädd. Tänk på alla björnar och vargar som man inte ser. När man springer på ett elljusspår i mörker är mörkret som en vägg cirka två meter från spåret. Du ser inte ett skit av vad som försiggår.

Det kanske står en vargflock där i mörkret och väntar på en fin middag i ett par löparskor. Eller en stor björnhanne som vill boxas lite.

Men hur som helst blev det elljusspåret och trots en nyligen besegrad förkylning så fick benen fart, vilken fart sen. Hade inget med vilja, kondition eller stönighet. Det som gav benen energi från oanat håll var adrenalin. Adrenalin producerat av SKRÄCK!