Faller fritt!

0kommentarer

Ett samtal med min syster idag resulterade i frågan om när jag skulle blogga om mitt lilla missöde häromdagen.

Får väl göra henne till lags.

Det började som en morgon som vilken morgon som helst. Jag skulle inte börja jobba förrän 13.00 och hade god tid på mig. Klockan var strax innan åtta på morgonen och det var dags att köra Adam till skolan.

Gick upp och satte på mig mysbyxor och såg en tallrik kvar efter att vi ätit glass en kväll så den tar jag med ner tänkte jag.

Tar första steget ut i trappe och upplever det som om ingen trapp finns eller att någon slog undan benet på mig. Missar första trappsteget, och åker på hälen ner till nästa steg, slår i spaljen och faller fråmåt, parerar genom att ta i väggen och gör en halv kullerbytta utför trappen. Ffffrrrrrrrr låter det när hälarna far längs spaljen. Antingen här eller vid första snedsteget skrapar jag köttet från hälen.

Lyckas slänga mig runt, stolt över mig själv så lyckas jag komma på fötter. Och vet ni vad!?!?! Jag har fortfarande tallriken i handen. Helt otroligt, ingen överlevnadsinstinkt så pass att jag släpper tallriken för att ägna mig åt att få tag på något som kan stoppa fallet.

Men fallet var inte över här, på något vis hade den där accelerationkraften satt spinn. Fast fötterna tog mark på ett trappsteg fortsatte kroppen sin färd framåt och naturligtvis nedåt av gravitationskraften. Alla dessa krafter som man inte styr över ;-P

Knäna ger vika och, ja jag vet inte hur, men jag går ner på knä på trappstegen nedanför, förmodligen är det här mina tår knäcks/går av och blåmärkena på knäna uppstår. Men nu släpper jag i alla fall tallriken och försöker få tag i spaljen. Knogar och fingrar skrapas upp. (vi har tyvärr inget trappräcke) :-(

Och kullerbytta två är ett faktum, denna gång har jag fötterna i väggen och huvudet vid spaljen, sen kommer svängen i slutet av trappen, spaljen tar slut och även trappen.

Jag faller fritt....

Min sista tanke var: Vem FAN ringer 112?

Sen PANG! Jag landar på rygg på köksgolvet och slår luften ur mig. Den erfarenheten har jag inte upplevt i vuxen ålder, där ligger jag bland porslinssplitter medan luften pipande och väsande lämnar mina lungor.

PANIK! När ska jag få luft. Rullar runt och ställer mig på alla fyra, rädd för att jag brutit låret så ont som det gör men det håller att krypa på. Och där fick jag mitt första andetag ner i lungorna. Kändes som flera minuter. Nu kommer Filippa skräckslagen och får se sin mamma som till råga på allt har börjat gråta. Panik, lättnad, smärta, allt kommer på samma gång. Skärp dig, res dig.

Kommer upp och inser att mina tår inte går att stödja på. Men jag kan gå, jag tuppade inte av, jag lever!





Hade mest ont i tår och ben men strax efter såg jag blodet, blödde från händerna som jag förmodligen skurit på porslinet, gick runt här hemma och plockade, insåg sedan att blodspåren blev fler och fler på golet, då hade det blött igenom strumpan och då insåg jag att hälen också var skadad.

Allt medan tiden gått har blåmärken kommit fram där jag inte trott att jag slagit mig. Underarmar, smalben och panna/huvud. Nacken är stel och jag ömmar på flertalet ställen i kroppen. Mest orolig är jag över hälen då jag snart tänker tränga ner mina fötter i ett par pjäxor för att ta mig igenom tre mil på Kortvasan.

Adam kom för sent till skolan, Filippa går runt här hemma och härmar hur jag grät/väste och berättar för Henriks kompisar hur det lät. Det var nog coolt att höra mamma gråta :O

Men jag hade tur, och jag har ändrat mig i en inredningsfråga vi diskuterat här hemma.

Ska spaljen bort eller ska den få sitta kvar.

SPALJEN BLIR KVAR!

Kommentera

Publiceras ej