Från Nkinga till Dar es Salaam
0kommentarer
Klockan ringde 03.30, vi packade ihop och gick ut strax innann 04.00, som den tidsexakta, plikttrogne svensk man är, till platsen där taxiin skulle komma. Klockan blev 04.05 och 04.10. Vad gör vi? Vill inte väcka grannarna denna tid på dygnet!! Kanske kan vara så att vakterna vid grinden inte släpper in taxin tänkte vi och släpade våra 20-plus-kilos väskor genom sandväg bort mot grinden. Men där fanns ingen taxi. Bara två undrande vakter, varav en klädd i gummistövlar, oljerock och beväpnad med bössa. Vår taxichaufför pratar inte engelska men jag gjorde ett tappert försök att ringa honom: Hello, taxi, Nkinga, comming? Svaret: Mmmmm. Sen sa det klick!?!?! Tror att jag väckte honom. Men vi blev sittandes med vakterna i vaktkuren i nästan en timme mitt i natten, mitt i Afrika.
En aningens olustigt kändes det samtidigt som stressen ökade och funderingarna. Hur tar vi oss till Shinyanga. Vakterna var snälla och ringde upp taxichauffören ett antal gånger och strax efter fem kom det en bil som skjuten ur en kanon, tvärnitar framför grindarna så att det skriker i däcken, trots att det är grusväg. Intet ont anande slår jag mig ner i framsätet bredvid chauffören.
Helt plötsligt blev jag varse om att vår chaufför var Afrikas svar på Colin McRae. Kände mig som kärtläsare i nattligt Dakar-rally fast utan karta och ingen kunskap om vart vägen tar vägen..... Vi susade fram på guppiga, gropiga, räffliga Afrikavägar i upp mot 120 km/h. Jag bad en stilla bön om att klara mig helskinnad fram till Shinyanga, gör jag det ska jag aldrig klaga på Henriks bilkörning, på vägarbeten på sommaren eller på vägskatter.
I två timmar satt jag och knep med tårna, bromsade i gummimattan, flämtade efter luft och höll händerna framför ögonen. Till råga på allt så är det vänstertrafik vilket gör att allt känns ännu mer hemskt. Men fram till flygplatsen kom jag. Med tår som grävt sig ner i sandalerna och tånaglar som vikt sig bakåt på tårna. Men ack så lycklig......
Pustar ut i vätan på incheckning. När vi väl ska checka in finns vi inte med på passagerarlistan, kollar biljetten, kollar passet, ringer samtal och vips så fick vi följa med. Vilken himla tur. Hade 2 kilos övervikt men de såg mellan fingrarna. Phu! Nu äntligen pusta ut i vänthallen.....
Tji fick jag! Säkerhetskontroll först. Vad har du i "stora" väskan? frågade damen. Hmm, ja jisses vad har jag i den? Kläder, schampo, skor...ja det var nog allt! hon nöjer sig med svaret. Nästa fråga: Vad har du i ryggsäcken? Böcker, pass, biljett m.m. svarade jag sanningsenligt. Men hon blev inte nöjd. Det prasslade i ett fack, vi öppnade och där låg några påsar Extra-tuggummi. Snäll, givmild svensk frågar: Vill du ha ett paket och helt plötsligt hade jag mutat en säkerhetskontrollant. HOPPSAN! Så det kan gå. Sen blev det genomgång av hela ryggsäcken. Hon kollade även i pennfacket och frågade vad jag skulle ha pennorna till??? Ja, vad tror hon. Hugga dom i nacken på den framför, eller!!!?!? Efter mycket letande hittade hon i alla fall en ficklampa hon kunde sätta dit mig på ;-) Den fick byta väska då det finns risk att batterierna exploderar på planet!?!?! Hur är det med batterier till kameror och telefoner då?
Starta, flyga och landa gick utmärkt. Den enda överrasknningen var att vi flög tillbaka via Mwanza. Men vad gör väl det när man sett toppen på Kilimanjaro från luften.
Men nu är vi framme, har installerat oss i huset och hunnit sola och bada en liten stund idag! Känns helt underbart här. Här i Dar es Salaam kan man även använda Skype vilket är helt otroligt. Jag har pratat med mina barn för första gången på tre veckor idag. Nu längtar jag hem ännu mer.
Vårt lilla mysiga hus!
Linas och min sängplats.
Mina trötta fötter får äntligen vila. Tår och naglar har rätat ut sig :O
En liten del av stranden på Kipepeo beach.
En aningens olustigt kändes det samtidigt som stressen ökade och funderingarna. Hur tar vi oss till Shinyanga. Vakterna var snälla och ringde upp taxichauffören ett antal gånger och strax efter fem kom det en bil som skjuten ur en kanon, tvärnitar framför grindarna så att det skriker i däcken, trots att det är grusväg. Intet ont anande slår jag mig ner i framsätet bredvid chauffören.
Helt plötsligt blev jag varse om att vår chaufför var Afrikas svar på Colin McRae. Kände mig som kärtläsare i nattligt Dakar-rally fast utan karta och ingen kunskap om vart vägen tar vägen..... Vi susade fram på guppiga, gropiga, räffliga Afrikavägar i upp mot 120 km/h. Jag bad en stilla bön om att klara mig helskinnad fram till Shinyanga, gör jag det ska jag aldrig klaga på Henriks bilkörning, på vägarbeten på sommaren eller på vägskatter.
I två timmar satt jag och knep med tårna, bromsade i gummimattan, flämtade efter luft och höll händerna framför ögonen. Till råga på allt så är det vänstertrafik vilket gör att allt känns ännu mer hemskt. Men fram till flygplatsen kom jag. Med tår som grävt sig ner i sandalerna och tånaglar som vikt sig bakåt på tårna. Men ack så lycklig......
Pustar ut i vätan på incheckning. När vi väl ska checka in finns vi inte med på passagerarlistan, kollar biljetten, kollar passet, ringer samtal och vips så fick vi följa med. Vilken himla tur. Hade 2 kilos övervikt men de såg mellan fingrarna. Phu! Nu äntligen pusta ut i vänthallen.....
Tji fick jag! Säkerhetskontroll först. Vad har du i "stora" väskan? frågade damen. Hmm, ja jisses vad har jag i den? Kläder, schampo, skor...ja det var nog allt! hon nöjer sig med svaret. Nästa fråga: Vad har du i ryggsäcken? Böcker, pass, biljett m.m. svarade jag sanningsenligt. Men hon blev inte nöjd. Det prasslade i ett fack, vi öppnade och där låg några påsar Extra-tuggummi. Snäll, givmild svensk frågar: Vill du ha ett paket och helt plötsligt hade jag mutat en säkerhetskontrollant. HOPPSAN! Så det kan gå. Sen blev det genomgång av hela ryggsäcken. Hon kollade även i pennfacket och frågade vad jag skulle ha pennorna till??? Ja, vad tror hon. Hugga dom i nacken på den framför, eller!!!?!? Efter mycket letande hittade hon i alla fall en ficklampa hon kunde sätta dit mig på ;-) Den fick byta väska då det finns risk att batterierna exploderar på planet!?!?! Hur är det med batterier till kameror och telefoner då?
Starta, flyga och landa gick utmärkt. Den enda överrasknningen var att vi flög tillbaka via Mwanza. Men vad gör väl det när man sett toppen på Kilimanjaro från luften.
Men nu är vi framme, har installerat oss i huset och hunnit sola och bada en liten stund idag! Känns helt underbart här. Här i Dar es Salaam kan man även använda Skype vilket är helt otroligt. Jag har pratat med mina barn för första gången på tre veckor idag. Nu längtar jag hem ännu mer.
Vårt lilla mysiga hus!
Linas och min sängplats.
Mina trötta fötter får äntligen vila. Tår och naglar har rätat ut sig :O
En liten del av stranden på Kipepeo beach.
Kommentera