Helenas saliga röra

Nu i vuxen ålder så har jag inte någon bästa vän som jag delar allt med och som delar allt med mig. Tror att man växer ifrån sådant med att allt skall delas med en bästa vän. Däremot har jag några riktigt bra vänner som jag är öppen med och som jag upplever som öppna mot mig. De bor på samma gata som mig. Elin och Annika är dom som jag umgås mest med. Elin och jag pratar med varandra minst fyra-fem gånger i veckan. Ibland flera gånger per dag.

Men ska man ta upp en vän som jag aldrig kommer att glömma så är det Malin. Vi träffades när jag var två år och flyttade in i huset bredvid hennes. Vi spanade in varandra från varsin gräsmatta innan vi trevande började leka. Vi blev oskiljaktiga. Vi sprang nakna ihop, kissade i diket, lekte med lego, sålde gamla saker på marknad, skrev sagor, hade ökenråttor (när de dog hade vi begravningsceremonier tillsammans) sydde nåldynor, sov över hos varandra. Lego lekte vi med tills vi gick i högstadiet. Vi skämdes så mycket att vi satt nere i Malins källare och byggde legohus. Vi kunde inte göra något utan den andre. Ibland ringde vi till varandra på morgonen för att höra vad den andre skulle ha på sig (så att vi tog på oss lika kläder). När en kille frågade chans på mig så blev mitt svar: Bara om du frågar på Malin också! Och det gjorde han. Vi var ihop med samma kille ganska länge. På jul fick han ge dubbla uppsättningar av presenter. Men han fick dubbelt så många pussar tillbaka också!

Jag och Malin hängde ihop nian ut. Sen gick våra vägar skilda håll. Vi valde olika gymnasieinriktningar. Vi gled sakta men säkert isär. Hon blev barnflicka i Tyskland och läste på universitet på andra orter. När hon återvände till malung hade jag redan flyttat och nu har även hon flyttat därifrån. Men i den mån vi kan ses så försöker vi att träffas, om så bara för några minuter när vi båda står där på varsin gräsmatta vid våra barndomshem.

Malin är en sådan vän som jag skulle kalla min bästa. Hon känner mig som den som jag var som liten, vi har blivit uppfostrade av varandras föräldrar och vi är lika i en del. Vi känner till varandras födelsemärken och ärr. Samtidigt är hon min totalt raka motsats. Både till temperament, utseende och yrken. Men de få gånger vi träffas så känns det inte som om vi har varit i från varandra speciellt länge. Vi har ju sååååå mååånga minnen att återblicka på.

Så denna dagen tillägnar jag Malin